archaeon

Idag händer det.

Jag vaknade i morse med Älskades kropp bredvid min.
Jag kunde njuta av att höra honom, se honom och känna honom hos mig.
I mörkret i vårt sovrum insåg jag hur bra jag haft det den senaste veckan. Hur bra jag mått, hur lycklig jag har varit.
Hur vi levt tillsammans precis som vi gjorde innan de är jobbveckorna, hur jag kommit hem till honom varje kväll, ätit med honom varje kväll, hur vi haft våra mornar tillsammans.
Vårat liv

Idag tar jag första steget bort från det.

Idag åker jag till allas vår huvudstad, för att sova i ett rum i en främmande lägenhet, hos en främmande människa, i en främmande miljö.
Imorgon ska jag möta främmande människor i en främmande skola och efter nästa vecka ska jag tillbringa minst fem månader utan mitt liv med älskade.

Vad ger jag upp?
Vad kommer jag att tjäna?

Just nu är jag liten och rädd i stora världen.
Jag går inte med stora starka steg, utan ligger helst still i min älskades famn.
Men imorgon?

Vi får se.

Det här ar vad jag alltid velat göra.

Flytta från hemmastad och se lite av värden.
Leta efter äventyr och nya hem.
Se framtiden och faktskt greppa.

Så rädd för att bli ensam.

Så förväntansfull mot livet.

Hjälp?

Om att springa runt och vara yr.
Virvla världen omkring mig i så mycket händelser och planer att jag alltid har något att tänka på, något att kämpa för.
Att planera.
Att se in i framtiden och sakna det förflutna.
Att se framåt.

Att "packa" betyder ligga på en säng med en dator och en bok och egentligen vara väldigt rädd för förändringar och nya sorger.

Att aldrig lyckas hoppas.

Att ag alltid ska ge upp innan jag försökt.

Att beslutsamt resa mig och packa lite till, för framtiden kommer vare sig jag vill det eller inte. Och jag tänker fanimig göra det bästa av den.
Trots att det är svårt.

Nu var det länge sen jag skrev.

Jag vet inte varför.

Det har hänt mycket, och jag har känt mycket.
Jag har varit arg, ledsen och förtvivlad.
Haft ånest, varit stressad, inte orkat och jag har gnällt.

Jag har varit rastlös.

Jag har sökt till stockholm för att plugga. Hittat hyr-rum, kommit in.
Haft ångest.
Lämna underbara älskade hemma,

Lämna vårat liv och vårat varje-dag-tillsammans som varit det underbaraste som hänt mig.

Tackat ja.

Jobbat fem veckor i sträck varje dag med älskade fem mil ifrån mig.
Ha tre lediga dagar av underbar frihet hemma hos honom,
Träffats på helgerna när han är ledig och jag jobbar nio samt elva timmar och är trött, gnällig, omöljig och  stressad.
och trött. Framförallt trött.

Varit ledig.
kört bil.
Jobbat igen.
Sagt upp lägenheten.
Haft ångest.
Beslutat mig att det här är possitivt och något jag velat göra hela mitt liv.
Beslutat att vara fri och modig.

Längtar så mycket efter imorgon då han kommer hem och vi har två underbara veckor tillsammans.

Sakta tagit upp livet igen.

Gått på stan

Stickat

Plockat blåbär och tagit promenader.

Börja blogga igen?

ja.

en fin sommarklänning, ett fräsigt partyhalsband, några snygga burkar, en intressant bok och en lunch som inte är choklad.
Ska det vara så svårt att hitta?

..."Mmmmm, bridgeblandning!!" tänkte jag "..undrar just om jag ska köpa en påse?"
och blev plötsligt trettio år äldre.



Stor dag för mig idag.
Jag räknade kassan helt rätt.

Idag fick jag slänga massor av bröd.
Slänga. Bröd.

Mitt hjärta blöder

Det var en något omtumlad Annka som igår vid lunchtid tog en snabbusch, klängde på sig kläder och tog sig de fem minuterna till det hem som bara igår morse var farmors hem.
Det var en något domnad Annka som fick kramar av Kusinen, kramar av Farbrodern, kramar av Pappan.
Och fck ta farväl.
Farväl av fågelungsfarmorn som alltid funnits där.
Och fanns där nu, fast ändå inte.
Fanns utan andetag, utan ansiktsdrag, och utan farmor.

Och hon grät inte.
Hon tänkte bara på allt som funnits och allt hon fått, och på att lilla farmor nu inte behöver oroa sig mer, eller lida mer.
Och på att vart hon nu än är eller inte är så har hon nog det bra. Bättre än här.

Och jag tog farväl.

Sen var det solig bil, skjuts till hemma-hemma, omställning, fler kramar.
Och det blev en ganska bra dag.
Jag fick se kusinens små underverk för första gången, ett tvillingpar som kom någon gång i februari och som jag länge velat se.

Och jag då, jag som inte tycker om barn, är lite rädd för barn, jag som vlle se och kanske bara hålla en liten stund, jag fann mig själv med en liten, liten minimänniska i famnen.
Och jag släppte inte taget på fyra timmar.
Han rörde på sig och tittade, hickade och såg.
Jag fck ont i ryggen.
Han somnade och sov hos mig.
Och han var det finaste som fanns.

Vi åt middag och pratade.
Vi tog hant om barn och tittade på kort,
Vi såg på tv och trivdes med varann.
Vi levde vidare.

Idag städar jag åt mer inneboende släkt, och ibland tänker jag:
Oj, nu finns inte farmor.

1907-12-08 - 2009-05-17

Lilla farmor, nu får du sova i ro.

Idag var jag hemma-hemma igen ett tag.
Föräldrarhemma och uppväxthuset.
Förutom kärlek och nostalgi när man skådar att utejulgranen fortfarande står på gården och fascinationen av ett kylskåp som innehåller lyxarticklar son nyponsoppa, två sorters yogurth och färska grönsaker hände det inte mycket.

Jag kände mig ytterst sexig i arbetshandskar och lånad tjocktröja när jag staplade ved, jag pratade så mycket att jag tror att mamma var ganska glad att jag åkte hem.
Jag åt lammkotlett och rabarberpaj så det kändes som om jag aldrig skulle bahöva mat igen, och jag snodde med mig en kasse diverse lyxartiklar från kylen.

Mamma ställde den vanliga frågan: hur det känns att bo själv.
Jag svarade det vanliga svaret: Jag vet inte, jag tänker inte på det. Jag bara bor.
...Ibland käns det skumt.
 
Sen åkte jag hem igen och gick vacker promenad med underbara älskade och så var vi awesome och ungdomliga och spöade varandra i yatzy.
Det är då jag älskar honom som mest.
Förutom jämt.

Tulpaner är hen högst överskattad blomma (förlåt mamma).
Jag har inget som helst emot dem, men kan inte över huvud taget förstå varför alla planterar stora, formlösa klumpar av färg över hela staden.
Ointressanta klumpar av färg dessutom, som en sladdrig blobb.

Vad värre är att min hyrestgärstförening uppenbarligen funnit att plantera vårblommande buskar vid varge port på innegården där jag bor en bra idé.
Blommorna på buskarna är vita och fina och påminner lite om hägg till utseendet men herregud vad de luktar!
Det enda i blommväg som luktat värre är rönn, som luktar utedass.
De nu omtalade blommorna luktar unket sött och vedervärdigt mystiskt och dessutom fruktansvärt starkt.
Tänk på alla allergiker!! De måste ju få mindre syrebrist och kopiösa andningsbesvär varje gång de försöker ta sig hem!
Tänk på mig! Jag måste lukta på blommorna och få kvälvningar varje gång jag försöker ta mig hem!
..och det händer ofta!

I övrigt är våren som vanligt.
Varm, äcklig, och solig.
Dödar min hud, tvingar mig i oanständiga kläder och ser till att jag måste äta glass hela tiden (något som varken min figur eller plånbok har råd med).
Däremot kan jag cykla och ha solglasögon.
Då känner jag mig alltid tuff och snyggast i världen.

Helgen började i tisdags.
Med ett besök hos lilla farmor. Lilla farmor som alltid och lika liten och fågelunge som hon alltid är.
Lilla farmor.
Sen bil med pappa.
Jag är kung på att övningsköra och jag känner maktruset inom mig när jag pressar på gaspidalen och svischar fram genom landsbygden i 70 kilometer i timen. Och adrenalinhalten svänger i kroppen som ett bipolärt gummiband mellan egotripperna och panikattackerna.
Sen fick jag ett paket fisk, en påse ris och en flaska olivolja.
Jag är rik.

Onsdagen far fantastiskare än fantiskast.
Tre timmar buss, bilkö, stressmiddag med max, och cider med glada vänner.
Tunnelbana till mosse backe.
Jan fransisco, Martin Bianco, Elvis, Anders, och självklart.
Han
Lars vegas.
Och tillsammans blir de världens största trio på fem.
Lars Vegas Trio.

Och konsertn satte igång.
I guldkavaj och skavande dressmankalsonger är de ändå världens bästa lajvband, och publiken, som den nu var, var vild och galen.
Vi hoppade, och dansade, och tjoade som galningar.
Vi sjöng med, vi skrattade och vi skrek oss hesa.
Min nostalgi var högre än ett höghus på extecy, när jag klappade i händerna och hoppade upp och ner för att min hjärna tillfälligt glömt bort vad man annars gör med en normal kropp.
Jag fann mig själv sjunga låtar som "jag vill vara din, Margareta" och "Barbiegirl" för full hals, och jag älskade det.
Jag skrattade åt Anders och humor som inte går ihop.
Jag skrek och kände för att svimma när Elvis strippade och visade sina håriga vader för publiken.
Jag skrek och buade när de försvann från scenen och jublade med resten när de kom tillbaka.
Vi var den bästa publik de någonsin haft, och det är inget de säger varje gång.

Konserten tog slut.
Stum, domnad och döv gick jag ut på stockholms gator. Tog mer cider med glada vänner.
Och var lycklig.

Torsdag var det bio.
Buss till hemstad och sen bio.
En djärv järv såg vi och jag njöt även av det.
Trots mina starka farhågor var det en fräsig underhållningsfilm som kittlade i mitt sinne för maxade klisheer och frän action.
Klassiska scener efter klassiska scener avlöste varandra fullproppade med snygga effekter och mättad figting.
Klart värld att se, och en bra öppnig för långa konversationer och många timmar framför datorn,där vi senare på kvälln läste stasen för varenda hjälte som marwel någonsing gjort. Käns det som.
 Vi diskuterade och argumenterade.
Sen klagade vi och lovprisade.
Gick igenom varje del, varje exmänniska, och senare även de andra superhjältarna och superskurkarna på internet.
Såg fram emot fler filmer.
Ser fram emot fler filmer.
Sen sov vi.

Igår var det fika på stan.
Leta på stan.
Fina människor på stan.
Det efterlängtade partiet yatzy.
Många kakor.

Igår var det fest.
Fest med lekar och stå i.
Twister, charader, doppa flaskan och äta mumsmums.
Och lite mer vuxet med ölhävning och lappleken.
Mitt lag vann.
Vi var bäst.

Idag är det lördag på riktigt och helgen är int slut än.

Att må alldeles för illa av alldeles för mycket godis.
Att sitta på en rosa filt på grönt gräs.
Varma kvällar och fint prat.
Ljusa kvällar och härliga skratt.
Mjuka soffor och tvserier om natten.
Fria cykelturer och tomma gator.
Det kanske är världens bästa lördagkväll.

Nu var det väldigt länge sen jag skrev igen.
Jag har stirrat in i datorn på det blanka inlägget alldeles för många gånger.

Har velat skriva om de varma dagarna, om våren.
Har velat skriva possitivt och muntra upp er.
Se: jag kan också vara glad!

Jag hatar sommaren, jag hatar värme och jag hatar sol.
Vrångt går jag omkring i mössa och tjocktröja bara det går i den säkert hundra grader varma solen. 
I solglasögon och jeans hatar jag världen för att den plågar mig och bränner mitt skinn av kroppen.
 Jag älskar sommarkvällar.
Förutom myggen strövar jag lyckligt omkring bland lättklädda glada människor där staden luktar grillat och sommaren är här.
Det är lycka.

På dagarna vet jag inte vem jag är längre.
Jag vet inte om det beror på sysslolösheten, sömnbristen, dig, eller alla nya människor.
Eller på bristen av gamla.
Jag är trött på att skylla på italienresan. Den kommer jag aldrig att ångra hur mycket jag än vill...

Jag är stressad.
Konstant jättestressad där alla val och alla situationer som inte involverar mig, en säng, och en dator eller bok gör att jag bara vill dö.
Eller försvinna.
Jag är osäker. Sysslolösheten dödar mig och jag blir osäker på vad jag vill och vad jag gör.
Vad jag ska göra i höst.
Jag känner mig misslyckad som människa och känner att jag sösar bort mitt liv på ingenting.
Och eftersom det är jag; så är jag gammal, och det är redan försent för mig att leva.
Sen kommer jag på mig själv med att vara korkad och känner mig misslyckad för att jag känner som jag gör.

Jag drar mig bort från er.
Orkar inte vara nära.
Orkar inte prestera.
Vill inte lita på att ni älskar mig, att ni vill ha mig med, att ni finns för mig.

Sista april var både underbart, helt fantastiskt och det största slaget.
Sorella och jag levde livet.
Som bara vi kan.
Kärlek och lycka, sommarklänningar och serier, låg humor och långa konversationer, mammafika och mjukglass.

Elden på kvällen var vacker.
Mysig, fin.
Du höll om mig och jag fick varckra kramar vid majkasen.

Och ändå beslutade jag mig där för att kanske aldrig mer.
Kanske aldrig mer vara med de nya, inte mer finnas hos er.
Jag kanske inte orkar längre.
Ändå.

Gud jag vet inte.

Idag är det enligt min i-störthärlig-skitful-nittiotalsstil-kalender världsbokdagen.
Världsbokdagen.
En hel dag ägnad åt böcker och litteratur.
En hel dag ägnad åt kärlek.
 Den djupaste och mest rörande kärlek som finns att beskriva.
Små svarta mot vit bakkgrund och den underbara luken och känslan mot fingrana när man ska vända blad.
Suget i magen när man får en ny vän, längtan efter en ny värld att tränga in i. Den ständiga pockande känslan, tyggheten, värmen, av en alldeles egen kärlek i väskan.
En egen.
Känslorna man kan känna.
Jag har gråtit till böcker, älskat av böcker, älskat böcker, skrattat, lidit, sörjt, blivit lycklig av böcker,
slitits mellan kärlek så stark att det gör ont, längtan så svår att man inte förstår hur det är möjligt att forsätta existera, och sorg så bottenlöst svart och djup för att det aldrig, aldrig blir mer än en bok.
Läst om, levt om.
Försvunnit, förenats, förändrats och filosoferats av böcker.
Andats, absorberats, och andaktigt anslutit mig till historierna, karakatärerna, orden.
Böckerna.

Jag skulle kunna forsätta för evigt, och ändå kommer jag aldrig kunna hitta starka ord nog för den kärlek och lycka jag känner.
Jag älaskar böcker.

Jag hade stora planer.
Jag och sorella.
Vårsol och vackert väder.
Glass och litteratur.
Lathet och lycka.

En elak mage förstörde, och jag missberäknade fakta, pratade med myndigheter, fick slut på både mobilpengar och ork.
Framtiden kom tillbaka och livet kallade. Undrade varför jag aldrig svarar.
Varför just jag är misslyckad och dålig när resten av världen kan.
Tankar där allt du säger blir sämre och ingen kan muntra upp.
Mörker där allting sväljer dig neråt och ingenstans finns hopp.

På kvällen släpade jag mig ut för att tröstköpa en tjocktröja, vara kvinna och frossa i choklad, och prata med en trevlig prick.
Nu är jag glad och nöjd och världsbokdagen har i sin ära mest spenderats med fiktiva vänner i en värld av kuddar och täcken i min egen lya.
Framtiden finns där, och jag är fortfarande liten och misslyckad, men beslutsam att inte krossas och ge upp.

Det är så mycket jag vill skriva.
Jag har så många blogginlägg, filosofigångar och tankar i huvudet att jag blir alldeles yr.
Och tom.

När jag är ute och springer är det ett possitivt inlägg,
När jag står och diskar ett negativt.
När jag ser på arkiv x ett ironiskt
Och när jag är glad ett lyckligt.

Nu framför datorn är det tomt.

Jag hade tänkt att skriva om att bli vuxen; mina tankar om att det är svårt. Svårare än vad det någonsin stod på bruksanvisningen.

Jag hade tänkt at skriva om att kämpa långsamt. Om att inte slita ut sig själv, och hur hårt det är att vara rastlös.

Jag hade tänkt att skriva om hopplöshet. Den djupa mörja hopplöshet som kryper runt mig igen och som jag tar emot med trötta armar. "är det du igen?" tänker jag och orkar sällan göra motstånd.

Jag kan också skriva om sista anmälningsdatum till högskolan, att städa ett kök om och om igen, om vårpromenader och alldeles för bra musik.
Om ett arkiv x- avsnitt i din famn.
Om en cykeltur genom natten,
Om att sy gardiner.
Om att ha hopp
och om att aldrig ha det.

Men nu är det tomt.
Jag har övningskört med far och chockat honom genom att inte kunna höger och vänster (trots att han vet detta sen italien).
Jag experimenterar i köket igen och det börjar lukta paj.
Snart börjar arkiv x på min dator.

Det blir inget blogginlägg idag

hej!
är det här din?
hur många är det här? Fem?
och det här är... palsternacka eller hur?
L, kan du plu på den här?
tre kassar sa du?
var det bra så?
och du har inget medmerakort?
Ska jag dra den åt dig?
och du ska betala med ett annat kort?
Ska jag dra det med?
Konto eller kredit?
Ingen pinkod?
Ok, kan jag få se din legitimation?
Då så, på summan?
Vill du ha kvitto?

Wikipedia, sppråk: engelska, sökord: Tiefling:
Menade du "telling",
det finns ingen sida vars titel överensstämmer med sökordet.

Google, sökord: Tiefling:
Tiefling- wikipedia, the free encyklopedia.

???

Igår var jag ute och sprang i den varma vårsolen.
Sex kilometer sprang jag och det gjorde ont i hela kroppen.
Jag har inte ätit ordentligt på över en vecka, jag har inte tränat på tre månader, mina muskler är svaga och spåret lerigt.
Jag sprang och sprang. Inte gick det fort, men jag kom frammåt.
Uder tiden hade jag tid att tänka och fundera igenom.
Fundera igenom allt som gör ont och är svårt. Fundera igenom allt jag är rädd för, måste göra och måste låta bli att göra.
Trycka på alla själens blåmärken och känna efter vad som är brutet och hur lång tid det tar att läka.

Och det gav mig hopp.
Jag har gjort det här förut.
Det gör ont, men det går att springa ändå.
Sorg är bara sorg, problem är bara problem, rädsla går att övervinna.
Visst, livet kanske är skit, jag kanske har svårare att tackla.
Jag kanske är dryg, ful, jobbig, fet, tråkig och pratar för mycket om för lite.
Jag kanske alltid ser mer än vad det är, kanske alltid kommer att ha ont, men fan att jag tänker ge upp för det.

Jag     tänker    bli    lycklig..

jag har bestämt mig.
Igen.
Jag tänker kämpa och springa.
Jag tänker leva.
Och jag tänker tycka om det.
basta


Ma, e difficile.
So questo.
Peche...
Forse... ogni giorno, ogni mattina, sveglio abbasstanza felice.
Penso che... questo non sia male, non io abbia besogno a te ancora.
Sono felice che siamo amici, sono felice che sai in la mia vita ancora.
E, so che non possiamo incontrare molto, so che questo mai puo essere come era in la inizio di questo anno, so che mai sara nio ancora. Mai. So che hai altri amici adesso, una altra vita ora.
E in le mattine questo non c'e abbastanza duro. Te lo promitto.
Ma,, poi forse mi telfoni, e devo solo ascoltare il tuo voce e sono perso. Sono ancora triste, e voglio te ancora.
E non c'e solo te che devi temop, sai? perche... anchio devo un po di tempo.
Perhe voglio essere con te tutto il tempo. tutto. E so che questo non é possibile.
E questo é va bene.
Ma non mi sento securo con te ancora. Non posso parlare, non posso telfonare come presto.
E va bene qando siamo con i tui amici, peche li mi piacono multo. E e divertente incontrarli.
Ma adesso, quando c'e solo noi, e difficile per me parlare. Perche ho paura.
Tantissimi di paura.
Di perdero te. Per sempre.
Di io sia troppo per te. E questo fa che io forse non sia basta. Forse sia lontano adesso. Ma questo é perche io ho paura.
E, non so.... Non so come il futuro.
mi hai prometteri che non mi lasceri, ma... non posso credere, perche io sono io, sai?
e HO PAURA! va fa'n culo, ho paura!
E non so!
Non so niente!
Non so che cosa voglio dire...
Forse solo che questo e difficile, e che io non so ancora, e che io ho paura.
E che voglio dare tempo a te, ma anche che questo e difficile.
Ma: ti amo. E voglio essere amici.
Abbiamo bosogno di tempo.
E videremo.
si

Efter fyra dagars orkesbrist och middagar, luncher och dv måltider bestående av det som finns i köket som inte behöver tillagning (bröd och torkad frukt) avslutade jag mina rätt destrutiva tendenser med en rejäl final:
bakdag.

Jag älskar att baka.
Det har jag alltid gjort.
Kakor har bakats i Annkas kök så länge jag kan minnas.
Kakor som kryddatas med nyfikenhet, lek, glädje, ursinne, ilska, sorg, beslutsamhet, kärldek, lycka och förväntningar... alla sorters känslor har bankats ner i degar och smeter och förvandlats till mer eller mindre lyckade kreationer och idag var det dax igen.
Klockan åtta slogs min fantastiska ugn igång (den ugn som är lika stor som en mikro och som man får plats med en rågkaka eller sju muffinsar i) och det bakades enda fram till kl halv tolv då jag for iväg för att träffa släktingar.
Kl tre sattes ugenen igång igen och dagens prognos är:
Kaksmet till frukost.
mellanmål på några chokolate chip coocies.
Far bjöd på halv pizza till lunch
sen lite muffinssmet.
Några tuggor knäckebröd hos E och Sorella bjöd en snabbis på kladdkaka.
Sen hembakat bröd och muffins till middag.

Min mage mår INTE bra.

Nu är det dax att ta sig i kragen och börja laga mat.