archaeon

Efter en djupdykning från florens med kittlande mage och skallrande tänder landade jag pladask på näsan, magen, huvudet och armbågen.
Jag skrapade i knäna, bet mig i läppen och blödde näsblod.
Och stukade foten.
Allt på samma gång.

Jag mådde illa. Livet sög.
Allt var skit.
Inte nog med att jag var rädd,
Rädd för ensamheten, rädd för sysslolösheten, rädd för framtiden; min enda trygghet försvann.
Igen.
Jag har vadat genom träskmark så länge, varit så hopplöst vilse och så djupt nere att jag knappt kunnat röra mig.
Då och då har jag hittat en ö, och en sten, att sitta på och njuta av ett tag. Byggt små broar och små gångar. Vandrat ovan vattnet då och då.
Fjäderlätt.
Från stearna och öarna är träsket vackert, fullt av grönt gräs och doftande blommor.
Fullt av solsken och fågelsång.
 Och nu hade jag hittat min ö.
Min ö.
En vacker, underbar ö att bo på hela livet. Att stanna kvar hos, sova hos, vara lycklig på.
I min lycka bestämde jag mig för en simtur. Till florens.
En vacker och spännande simtur,
men jag simmade för länge.

Jag och min ö kan inte hitta varandra igen. Jag har tappat kartan och kompassen och jag är osäker på vägen tillbaka. Hur simmade jag förra gången?
Förra gången som vägen var så lätt till evig lycka. .
Igår morse var jag på djupt vatten.
Djupt.
Det gick inte.
Det var för mycket. Jag orkade inte simma. Orkade inte andas, det var så lätt att ge upp och bara drunkna och aldrig, aldrig mer igen kämpa.
Så lätt att bara säga nej till träsket, från djupet ser man inte dess skönhet.
Jag såg inga andra stenar, inet annat land och hopp, inget att klättra upp i, ta tag i, inget att vända sig till eller hoppas på.
Jag skönk hejdlöst och lät vattnet omsluta mig totalt ett tag.

Näsblodet slutade.
Jag fick ett litet plåster på mitt knä och läppar läker fort.
Min fot är fortfarande stukad och mitt huvud gör fortfarande ont, men jag lever.
Jag är fortfarande på djupt vatten, men jag når botten nu.
Jag går sakta framåt.
Jag snavar och jag snubblar.
Jag är blöt och lerig överallt.
Jag har några få små senar att hålla fast vid, men de är hala och jag vågar inte klättra.
Jag går genom träsket, vet inte riktigt om jag vill, eller orkar, men jag fortsätter gå.
Haltande, men framåt.

Idag kommer pappa hit till florens! Oj oj oj. Hur ska det ga? Jag vill inte ha nagon har. Det har ar min stad nu! Mitt liv nu! Samtidigt som det ar roligt for mig att ha nagon att visa staden for, nagon att skryta for, vara stolt over alla fina platser i florens och bra stallen jag hittat. Samt att det nog ar nyttigt for mig att fa veta att sverige finns kvar. Att jag maste aka hem. Och det snart. Jag har mer panik och angest over att aka hem an vad jag hade nar jag akte hit. Jag ar fullt overtygad om att jag inte kommer att fa jobb, att jag inte kommer att trivas. Alla som jag kanner har glomt mig och ja... jag vet inte. Jag ar radd for att komma hem. Jagar radd for att pappa ska komma. Jag ar radd. Just nu ar jag pa semester fran verkligheten och jag tror inte att jag vill tillbaka. Samtidigt som jag vet att det antagligen kommer vara ratt skont. Men gud vad jag ar livradd

Jag har sett en utter!! Jag har sett gamla nunnor kora morderna bilar. Jag har totalt missbedomt mangden gronsaker for en gryta. Jag badar i mat. Jag har blivit irriterad pa ett gameboy, och borjat lasa en ny bok. Jag har bara tva veckor kvar!!!! Och jag vill inte hem. Jag har borjat presentshoppa. Jag har pengar. Yey

Om det var mojligt att spy av hemlangtan (nagot det verkligen kanns som skulle kunna vara mojligt) sa skulle folk tro att jag led av svar maginfluensa varje sondag. Veckorna kan vara underbara, kvallarna njutfulla, lardagarna harliga, men sondagarna... Instangd pa mitt rum, ensam mot varlden och allt jag har att tanka pa ar hur lang tid jag har kvar och den enorma hopplosheten i tid och ensamhet. Kanslan blir for stor for mig och jag maste andas lugnande och dyka in i en fin bok for att inte spy, spy eller brista som de sproda knopparna om varen. Och visst gor det ont. Men sondagen passerar under ett tacke i en bok, och nu ar det atrigen en ny vecka. Jag ar tillbaka i klassrummet, jag pratar, jag skrattar och jag lever. Och de nya knopparna? Ja de har slagit ut over hela Florens och varen ar har. Nog for att varen ur min lilla svenska synvinkel redan var har i februari, men nu ar jacka ett minne blott och fraknarna trangs pa nasan for att njuta av solen. Vilket jag ocksa passar pa att gora korta stunder med en glass i handen och lyckokansla i magen. Varen ar har, Florens ar kvar, jag har mycket att lara nar jag orkar och tillrackligt att gora for att vara glad.

Det ar nagonting med varma varnatter och glada vanners salskap.
Det ar nagonting med lite for mycket glass och vackra stader.
Det ar nagonting med att ga och ga och sallan komma fram.
Det ar nagonting med ett glas vin och en aldeles for bra bok.

Det ar nagot med schweizisk tiramasu till fruklost och ett liv i Florens.
Nagot med ett telefonsamtal och Mp3musik.

Lycka.

Alskade, underbara lycka.

ARG!
Jag ar sa ARG!!
Jag hatar manniskor, jag hatar att behova leva nara manniskor, ha kontakt med manniskor, interfiera (kan man saga sa) med manniskor som jag inte har lust att vara i narheten av, jag hatar att vara manniska och vara snall, och vanlig, och trevlig, och vara normal,jag hatar det!
Kan inte bara alla javla manniskor som jag inte tycker om lamna mig ifred??????
GUD vad irriterad jag ar!

Anyway.
Sa slutar jag aldrig att forvanas av och irritera mig pa mig!
Det ar helt stort vad jag ar jobbig!
NU, nar jag ar over halvtid har, och tvungen att aka hem, tycker jag forstass: men.... Florens ar ju mitt hem, det ar ju min stad, jag triiiivs juh har!!! Jag vill inte aka hem! Aldrig aka hem! Varfor maste jag det?

Kan jag aldrig bestamma mig???
Tydligen INTE!

Men... (aterigen) jag ser det i alla fall som ett gott tecken att jag gillar att bo har (det har jag gjort hela tiden, men nu langtar jag inte hem) och jag tanker njuta av de fa veckorna jag har kvar har.
Nar det kommer till kritan kommer det nog att bli ganska skont att komma hem, men som sagt jag tanker njuta av varje sekund har.
Nar jag kan.

Under tiden har jag mycket tid for mig sjalv, och hinner tanka igenom mycket som jag inte skulle ha tid till om jag var hemma.
Jag kan planera, tanka och fundera. Det ar bra, och jag utnyttjar tiden.

Sen har jag ocksa fullt av upplevelser har som ajg inte kan fa nagon annan stans, med manniskor som jag inte kommer att traffa nagon annan stans. (vilket ar tur i vissa fall, och traaaakigt i vissa)
Igar var jag pa bio har, och kan stolt tillkannagiva att jag forstod det mestan (men sa klart inte allt) som sades! *stolt*
Vi hade stora problem med att valja film, eftersm den italienska som vi ville se ite gick, den andra italiensk vi ville se gick for langt bort, och vi slutade helt enkelt upp med "il curioso caso di Benjamin Button" med Brad Pitt och Galadriel, sjalvklart dubbad till italienska i harlig sydeuropeisk anda.
Filmen var valdigt bra, och trots mina klasskamraters bestamda pastaenden att filmen ar sprillans ny, ar jag saker pa att Sorella har berattat om den filmen redan nar jag var tolv.
Men man kan ju aldrig vara saker.

Idag har jag varit pa museum igen, oh jag alskar verkligen att ga runt i tysta salar blad gamla tavlor och fantastiska statyer.
Det finns nog fa saker som ar sa rogivande.
Jag alskar det helt enkelt.

Nu ska jag hem och middaga (luncha, fast middag) i min lilla vita appertamento, och faktiskt gora laxan (igen!!).

Buonanotte e desidero vi un bellissima sera.

Halften av tiden har gatt.
30 dagar idag. 26 dagar kvar. fyra veckor har forflutit och fyra veckor har jag kvar.
Hur kans det?
SKONT.
Jag trivs har, jag lovar, det gor jag.
Jag trivs i skolan och med manniskorna har (aven om den nya manniskan idag var en irriterande besvikelse) och jag tycker fruktansvart mycket om att kunna leva i florens och ga runt har. Men jag vill ocksa hem.
Det kans skont att vara pa ratt sida av mittstrecket. Nu ar det bara tva veckor kvar till det ar en vecka kvar tills det bara ar en vecka kvar.
Heh...

Skolan har ocksa blivit intressantare. Om an svarare.
Vi lar oss mer och mer komplicerade meningsstrukturer och det ar for mig som att lagga ett intressant och klurigt pussel. Det ar ett system man maste knacka inte olikt de matteproblem min far brukade ge mig som underhallning i bilen nar jag var barn.
"Om man har det har och det har, vad kan man fa for tredje och fjarde resultat?" och aven om jag ar en seg elev, och har problem att komma ihag allt, sa tycker jag att det ar roligt och spannande och vill faktiskt lara mig. (aven om jag fortfarande har svart att hitta ork till plugg)
Skolan hittar ocksa pa spannande aktiviteter pa eftermiddagarna och appropa pussel sa lar jag mig nu att ta hant om och sprida ut aldeles for lite pengar pa saker jag vill gora. Det ar om nagot inte lika kul, men nagot jag antar att jag maste lara mig.
Aven om jag ar samst pa det och helst slosar pengar pa helt fel saker.
Jag tycker inte om att vara hungrig.

Annars har det inte hant sa mycket.
I slutet av forra veckan hade jag en trevlig matlagningskvall med bekanta har, och helgen spenderades sjalv bade i staden och i lagenheten.

Livet flyter pa och gar framat. Inte mycket mer an det.