archaeon

Eller....
Jag är på väg nedåt i min ostadiga sinuskurva.
Tangens har för tillfället försvunnit. Jag är stabil och lycklig.
Om än att jag ändå alltid måste kämpa med mig själv.
Sjukt lyckligt ledsen?
Ledset glad över att leva här?

Ångestfullt förtjust över att flyga.

Känslan av att i måndags kväll gå på ett plan var nästintill panisk men ändå fullkomligt lugn. "Nu dör jag" visste jag, men det var oundvikligt. Jag kunde ju inte inte gå på planet, nu när jag var där fanns det ingen annan väg och jag var tvungen att ta mitt liv i en oundviklig krasch.
Jag var inte ens speciellt rädd, bara skräckslagen.
Inte speciellt ångerfull, bara ledsen.

Jag sätter mig ned i en flygplansstol och andas djupt.
Motorerna slår igång och jag känner den stela kylan och det dova surrandet som total rädsla för med sig sprida sig i kroppen, nu kan jag fan inte ångra mig.
Jävlar.

Planet börjar röra på sig, fortare och fortare rör det sig framåt och jag ler, fan vad häftigt det här är!!!!
Vetenskapen inom mig tar över och samtidigt som jag mässar för mig själv "man har kunnat flyga hur länge som helst, det här är inte speciellare än att ta bussen, inte speciellare än att ta bussen.." så kan jag inte låta bli att fascineras av den fysikaliska upplevelse jag går igenom.
Fortare och fortare svischar vi fram och sååååå UPP!!!!
Upp upp i luften och jag stiger och stiger och stiger.
Och mår sjukt illa.
Fan vad jag hatar flyg och tryckförändringar och luftgropar och vara medveten om planets minsta rörelse både i min nervösa hjärna och i min dumma mage.

Jag sover resten av flygturen.
Vaknar inte förän det är en halvtimme kvar.
 Det finns inget vackrare än städer ovanifrån om natten.
Som glittrande lavajuveler sprider de ut sig i det svarta intet.
Som en blandning av den oändliga himlen och det djupa vackra havet ligger det där under en och man ser på livet själft.
Jag lutar mig så nära fönstret som möjligt och njuter av den totala skönheten.
 När vi kommer närmare marken kan man utskilja bilar och se staden spegla sig i vattnet.
Jag fnissar till när jag ser några fartyg och tänker på Billy Connolly och den skotska fartygsingengören.
Jag får lite dåligt samvete när jag tycker att en alarmbil ovanifrån är bland det vackraste jag sett.
Jag blir fascinerad när jag är så pass nära marken att det ser ut som om jag kan sträcka ner handen och ta upp de små leksaksbilarna.
Sen landar jag i Skottland, trygg och säker.

Och lycklig.
Jag får en överdos av H, prat, lycka, A, vacker stad och att känna det som om jag passar in med dem (samtidigt som det ofta känns som om jag är av en annan ras) och jag njuter av tre underbara dagar.

Nu är jag på väg nedåt igen. Känner mig utanför och långt borta från världen. Som om jag inte hör hemma här, eller någonstans.
Som om jag varken vill eller kan vara social.
Som när jag i går kväll på msn med P bara kände vredesutbrottet ligga på lur och jag vill verkligen bli irationellt arg.
så arg att jag bara kan skrika och gråta och skylla ifrån mig på hela världen.
Sur och besviken i flera veckor och ständigt vilande för att sedan bryta ut igen.
Sen ångerfull och djupt ledsen.
Det värsta är att jag verkligen vill och längtar efter det.
Och tycker att jag har rätt att göra det, och mår "bättre" av att göra det.
Fast jag inte gör det.

Jag antar att det är det jag måste leva med, jämt.
Och lära mig hantera det.

Och inte för att jag är arg på A och H, de är här nu och vi pratar och mår bra ihop, och jag pratar med dem som vanligt.
Jag känner mig bara annorlunda, men det är det jag måste jobba på, att inte tänka på eller känna det jag tänker på och känner.
Och lära mig att se vad som är jag och vad som inte är det.

yey

...som vanligt :P
det är oproffisionellt att använda smileys i bloggar, jag vet, men jag SKITER i resten av världen och är mig själv och det här är min blogg och jag ska strunta totalt i alla "ska"n numera.
Precis som jag har eget hem och egen lägenhet och mår så jääävla bra av att vara mig själv.

Två veckor i min egen lägenhet och en vecka med jobb varje dag och jag älskar mitt liv.
Min mamma kan inte låta mig vara, hon ringer mig hela tiden och det är irriterande men jag förstår henne.
 Jag har jobbat kväll hela senaste veckan och trivs som fan med det, eftersom jag börjar vid fem kan jag ha min egen dygnsrytm, och jag älskar de jag jobbar med, och plus att det inte är så hektiskt, så jag kan ta mig tid att vara trevlig mot vare kund.

Jag har misslyckats totalt med skolan, av olika skäl, men jag orkar inte bry mig.

Jag har egen lägenhet, den är mysig och jag älskar den, och Puffen typ bor där med mig, vilket är mysigt och hemtrevligt.

Jag älskade min inflyttningsfest.

Nu är jag i Edinburgh och sitter med H och A och lever livet, och är LYCKLIG!!!!
som fan.

...över allt i mitt liv.
och nu har jag börjat blogga igen ^^
så...
ja ^^

Heter boken jag legat på min säng och läst hela dagen.

Och vad är en mer passande titel än det, såhär i början av det nya året?
 Det nya året jag är hoppfull på, men som började lite hackigt.

Inte för att nyårsafton var dålig, tvärt om.
Jag börade fira med en dag på jobbet,  iklädd röd skjrta och grå byxor var jag vänlig mot kunder, packade upp lite varor och fick stå i kassan mycket, mycket tills det känndes som om jag skulle svimma.
Puffen kom och handlade under min lunch och vi pratade på som vanligt, jag blev rådfrågad om cigaretter av en kund som liksom jag är emot rökning och jag skämtade med en kille med en levande papegoja på axeln.

Klockan fem klev jag i ett par jeans och högklackat och knäppte min nya, sexiga, svarta skjorta och stack och handlade diskborstar och sen var det nyår.

I valbo, med Sorellas familj, tv och alkohol (i små mängder) sen sexskämt, nördar och underbara människor.
Jag stormtrivdes hela tiden igenom mysmiddagen, pratet, grevnnan och betjänten, halva noting hill, genom pratet och skratten, genom "ring, klocka ring" och genom grannens fyrverkerier i den kalla natten.
Jag mådde bra trots att det inte riktigt blev nyår och trots att allt är ändrat, så hade jag det underbart.

Sorella fick feber och tjugo över tilv åkte vi till deras hus.
Sorella sov och jag och J klagade över dryga kunder, alkohol och att känna sig gammal, som jag gör.
kul att faktiskt a en konversation med honom också, min första riktiga typ, härlig person det där.
Vid två kom Puff hem till S och vi promenerade över till hans lägenhet där jag drack alkohol och han drack vatten, sen pratade vi och jag mådde bra.
Vi rede ut en del saker och pratade om saker som kändes sköna att prata om, men som förvirrar och skrämmer.
Tills han fick huvudvärk och jag mådde illa, och så vaknade vi även på morgonen.

Första magiska dagen på det nya året spenderades med inte så mycket mer än kramar, illamående, mysig middag och bara lugn.

Andra dagen är värre, med jag vet inte, förvirring, jobbigt och jag vet inte.
Knäckebröd och marmelad har varit dagens rätt, och musik och bok dagens tröst.
Så mycket nytt att tänka på, vara rädd för, inte vilja och vilja.
Gud hur ska det här gå?
Det här med livet, jaget, allting....
Jaadu.

Välkommen till det nya året, den nya tiden, det nya livet.