archaeon

Jag har blivit kär igen.
Kär och underbart kär i en ny serie jag tänkte tipsa er alla kära bloggläsare om:
The Big Bang Theory.
Nördhumor på högsta nivå och en serie om totalt missanpassade människor som livar, spelar x-box och har skyhöga IQn. Helt underbart och bör tittas på.

Sen har också mycket hänt sedan jag skrev sist, lite för mycket för att ta upp allt, trots att jag börjat massa inlägg, men sedan inte orkat. helt enkelt.
Jag har suttit mycket i puffs soffa och tittat på BBT och lagat mat i hans kök, och levt ett allför fint liv för mig.
Massor och sällskap och kramar i en tid där jag anser att jag borde vara ensam och lära mig att vara det. typ.

Julen passerade relativt obemärkt för mig i år.
Precis när jag byggt upp min julstämning och var lycklig över livet krossades mitt hjätra totalt och jag led konstant i två veckor typ. Ingen julstämning där utan snarare insamling av själen och försök att överleva dagen och alla tankar och känslor.
Men det gjorde jag, och nu tycker jag nästan att det är skönt faktiskt.
Att få börja ett nytt liv själv.
Och verkligen börja med nya lägenheten, italien och universitet hit och dit.
Vilket jävla år 2009 kommer att bli då.
Första året med ett eget liv och lite självkänsla kanske?

I alla fall så var det bockbygge och julfest med NF, och lite jobb och pengar och pepparkaksbak och mys och livet började komma tillbaka till en annka då jag råkade få en fin förkylning i julkapp och deckade i min säng med kopiösa mängder snor och en huvudvärk som sällskap.
tittade på fantasia och arkiv X när jag orkade vara vaken.

Men julafton var ändå underbar.
Jag och pappa tog vår traditioniella promenad genom ett vackert snölandskap och städade sedan huset för att mamma jag han och farmor sedan skulle kunna ha en mysig jul.
Och det hade vi. Verkligen.
Vi kollade på Kalle Anka och farmor undrade om det alltid brukade vara så här långt, medan jag njöt av tradition.
Sen fikade vi och fick julklappar och jag blev överlycklig över en låda shampoo och ett duschdrapperi (och lite annat).

Vi åt och vi pratade och farmor åket hem och jag blev spöad i poker av båda mina föräldrar och sen så blev vi alla förvirrade när jag räknade poängen på alfapet.
Men mysigt som fan var det.

sen mer jobb och mer Puff och livet leker för en annka.

Hon har kommit över sitt brustna hjärta, sitt mentala tillstånd, och är nöjd och nyfiken på livet.

Och nu ska hon försöka packa. Fas det är så jävla tråkigt!!!
(eller ska hon se om wristcutters - a love story på Hs externa?
som är fin, och i henes stil)

Och mysa över det underbara fikat med Hs föräldrar i förrgår när hon var där för att hämta kläder till H. Jag älskar dem verkligen allihopa. Både H och hennes familj.
Och snart ska jag dit. Till skottlad, Edingburh och H, och vi ska leka livet tillsammans i en vecka, och jag ska ha ett eget hem, och lämna min gamla trygghet bkom mig (läskigt som fan).

Men jag är possitiv.
shit
possitiv

Av två dagar på konsum kan jag konstatera följande igen:

* Jag hatar kartonger.
* Jag hatar kartonger med "smarta" lösningar
* Förutom xtras earl grey tea, de är smarta på riktigt
* Jag hatar barnmat
* Barnmat är konstigt
* Man blir väldigt trött sista kassapasset på dagen.
* Man hinner mycket längre på fem minuter än vad man tror
* Man kan byta om mycket snabbare än vad man tror
* Kartoffelmos har 1337 som sista siffror på streckkoden
* Jag hatar olika rabattkuponger
* Jag hatar allt som inte har en fungerande streckkod
* Förutom när jag lär mig det, då är det tufft
* Jag är kär i alla förstående och tålmodiga kunder i världen
* Jag tycker om mina arbetskollegor.
* Tjatiga, dumma kunder irriterar mig
* Jag börjar lära mig hitta riktigt ordentligt i affären
* Winerbröd är roliga att göra
* Jag vill ha en mumin-reflex och blå karamellfärg
* Lunch är skönt
* Varm choklad är fortfarade bäst.
* Jag gillar mitt jobb
* Jag gillar lön

Efter jobbet har jag kunnat konstatera:

* Big Bang Theory är kul ^^
* Jag kanske är väldigt dum.....
* :/

Oj.
(tänk vad jag ofta börjar mina inlägg med det.)
Mycket har hänt, jag har mycket i huvudet och min tankeverksamhet är reducerad på grund av tröthet.
Jag har inte sovit mycket den här veckan, jag och Puff har blivit msn-beroende.

Jag har heller inte pluggat mycket den här veckan, och efter förra veckans utsköllning av min lärare är det INTE bra.
Jag börjar blir trött på allt nu,
 Kanske är det bara för att jag är trött, och för att det är mycket just nu.

Italien?, Jul, kompisar, jobb, skola, skola, skola, känslor att reda ut och ta hant om...
 Och jag är bara så trött...

men jag vill inte sova, inte nu, inte under natten. Imorgon? och för alltid.
Tills jag vaknar och mår bra, och livet kan leka igen.
Som vanligt.

Jag är nog bara trött.
För jag har haft en underbar dag, verkligen underbar.
Och en bra vecka, verkligen bra.
och en jättehemsk vecka, två dagar, resten bra.

Tack Sorella och Puff för att ni finns för mig.

Öppna väskan och en våg av Rdoft slår emot mig.

Nu räcker det. Det är inte roligt längre.

Idag var dag med R.
Hela dagen, han och jag, bara.
Han är underbar, han är fortfarande han.

Jag låg i hans mjuka mörker, andades hans lukt, höll om det tryggaste i mitt liv. Njöt av honom.
och gick under.
För att han ändå inte är min, och inte längre min trygghet alls.
För att vi bara är vänner.
Vi båda klamrade oss så gärna fast vid den fysiska tryggheten i något vi inte längre har mentalt.
Aj.
Oj.
Fan.

Men dagen var bra.
Vi hade kul.
Kvällen på max satt vi och diskuterade alla bra och dåliga saker, och vi skrattade som fan åt allt vi kommer lyckas och misslyckas med i framtiden.
Om det vi känner just nu och det vi kan se fram emot sen.
Jag älskar honom!

Men är förvirrad.
Jag vill ha honom tillbaka så mycket att det gör ont, men ändå är jag nyfiken på något nytt....

Hej du osäkra framtid?

Sa jag att det är ljusare?
Att det är bättre?

Ja, då kankse jag kunde ha låtit bli att ta upp diskussionen med honom. Att prata om det.
Jag älskar att prata om det, jag vill altid veta, få information, känna, ta på, se, bedöma, analysera, känna ännu mer.
Det är så jag tar mig fram och lever.
Har jag inte information är det skrämmande och ska undvikas.
Min sorg kan inte undvikas så jag gör allt för att skaffa så mycket information som jag kan om den.
Dvs jag pratar med R, och blir jätteledsen.
 Istället för att plugga.
Gud vad jag kommer att ångra mig på lektionen imorgon.

Och sen...
Jag läser Heja Abbe, och jag lider med dem. Allt de gått igenom.
Och jag förundras och imponeras av dem. Att de kan känna sådan kärlek.
Jag imponeras och förundras och hoppas jag ska få en sån familj en dag.
Inte med ett sjukt barn, för det vill väl ingen ha.. Utan med sådan kärlek och trygghet som de verkar känna.

Och jag har aldrig nästan förlorat ett barn, jag har inte canser, jag vaknar troligast upp levande och frisk imorgon och jag har ett bra liv.
 Men jag måste endå fokusera på sorgen.
av någon anledning.
Min sorg och smärta kanske är en skitsak jämfört med deras, men den är verklig för mig.
Och stark som satan.

Och jag känner att jag blir tåkig här.
Tjatig här.

Jag glömmer alla andra viktiga detaljer.
Våndan inför italenbeslutet.
Flytten.

Mötet med E som bekräftade och ändå vände på mitt liv.
Nu är det verklighet och nu måste jag ta ställning, och fortsätta kämpa med mig själv.
Med hjälp? Borde jag be om hjälp?
Hon sa att jag var stark, duktig och klok, men klarar jag det här själv.
Eller vill jag gå tillbaka bara för att hon var så trygg och lugn?

Kompisar som plötsligt kommer nära och erbjuder saker jag skräms av.
Jag litar ju aldrig på någon. Vill aldrig lita på någon längre.
Orkar inte gå igenom längre.
Bättre att vara själv.

Men. Helt plötsligt är de där, och jag ger mig själv igen.
Som om R löste upp det lilla som fanns mellan mig och sorella, och nu är vi vi igen.
Som om R slog ner mina murar och nu är jag ensam och rädd. igen.
Kan ge mig till andra igen.

Till vilket pris för mig?
Jag kan inte låta bli att vara så rädd för er.

Oj, idag har varit en mycket dag.
En dag som varit mycket.

Igår kom Kusinen från London hem till oss och sov här, och idag åkte vi alla in till stan, och spenderade en hektiskt timme i stress för att fixa tårtor och blommor och boktillbakalämningar och allehanda kortskrivande eftersom vi sedan skulle hinna hem till lilla farmor.
För idag är ingen vanlig dag, idag är ingen vanlig dag för idag är det ju lilla framors 101-årsdag!!!!
GRATTIS FARMOR!

Dagen spenderades med allmän stress för en borttappad väska (inte min, förvånansvärt nog) och att återigen inse att vissa drag faktiskt rinner i släkten.
Att dölja den hårda verkligheten för farmor, som alltid tar saker så hårt, och att sitta och säga "Jaaa, farmor. allt är bra mellan oss, ja han pluggar, jo, tre år tänka sig. och oj oj oj, vad roligt att ha någon i sitt liv."
 Hon får ju förståss veta, men inte på födelsedagen.

Väskan hittades. Tårta åts. Härliga samtal i det lilla rummet och alla var nog väldigt trötta när dagen tog slut.
Men väldigt nöjda och glada.

Ett härligt träningspass genomleds trots trötthetsillamående och jag tränade med en tjej som gjorde mig otroligt possitiv och glad!
Och kvällen blev väldigt lyckad framför tv:n med Simon and.... eeeh
den andra snubben.
Det är lika mysigt varje gång, både med snygg inredning och härliga människor, i alla fall i tv-rutan.

och idag har varit en bra dag. Och nu måste jag skynda mig att ta igen allt skolarbete jag missat denna vecka av missär.
Tänk en vecka.

Men livet börjar gå framåt.
Det gör inte lika ont.
Vågor av saknad och sorg går igenom mig, men jag kan skratta, och le och kanske med lite tur se en framtid.
Och tänka på annat. och läsa (jag läste ut Fools fate igår och var lycklig) och sova och äta. yey för liv!
 Och nu vill jag tacka alla underbara, underbara människor som orkat lyssna på mig den här veckan! Seriöst vilket underbart stöd ni har varit.

Tack Sorella! För att du orkar och finns, och för att vi kommit tillbaka till varandra och för att jag älskar dig så himla mycket, och får göra det! Och vad glad jag är över din kärlek! Grattis Grattis och lycka till!!
Tack H!!!!!! För att du ringde och gjorde mig så himla lycklig! och jag planerar redan när jag ska åka till dig, och vi ska dricka ljungöl och vara allmänt pretantiösa.
Tack A, för att du visade att du fanns. Det gjorde mig überlycklig!
Tack P, för att du orkat!! seriöst, tack för ditt stöd!!!! det har betytt jättemycket.
 
Tack T, och T och F, och M, och B, och alla andra, jag är så otroligt glad!
Tack!

Oj plötsligt blev det sent.
Och jag ska sova.
Det har varit en lång dag.
Och possitiv.

Morgonen med nyfunna och gamla kära bloggar och fantastiska människor som skriver så bra.
Julkalender och sömn, älskade efterlängtade sömn.
Försening, OJ, jag ska åka om en halvtimme.

En stund ensam på stan, en stund sorg.
En härlig kväll med rostat bröt och pannkakor hos Puff.
Dåligt samvete för att jag inte var hemma med fringe och R.
Förlorad kärlek.
Vunnen vänskap. Jag har så kul med dig Puff.
 Heroes, Fringe och dumma, underbara citat från en bok med just sådana.
X-box och jag som är sämst.
Missa sista bussen hem, härlig biltur.

Kväll. Natt.
Dator. Bloggar. Msn.
Besvikelse. Ensamhet.
Hopp.
Ytterligare ny bekantskap som är läskig och skrämmande och jag vill inte.
Fast jag vet att man alltid vinner på att prova.
Planering.

Inte hinna tänka, inte hinna känna.
Skönt, men skrämmande.
död.

Gråt torkar ut dig.
Gråt gör dig illamående.
Gråt gör dig trött.
Gråt ger dig huvdvärk.

Sorg gör ont.
Sorg tar orken ur dig.
Sorg förhindrar sömn.
Sorg tar bort aptit.
Sorg får mig att gråta.
I två dygn.

Lunchade med älskling idag.
Han som inte är min älskling längre, som numera är R, och en kär vän.
Lite tidigt tycker du?
Det tyckte jag med, men jag behövde det.
Behöver se honom.
Behöver fatta men jag vill inte.
Hur glömmer man tre år av kärlek?

Jag grät en massa.
På resturangen.
När han höll om mig.
När han sa att det kommer att bli bra, (alla säger det, det hjälper inte)
När han sa att jag kommer hitta någon bättre, starkare.
När jag sa att jag älskar honom och vill ha honom tillbaka.
När han sa "inte nu, kanske sen"

När är sen?
Ska jag orka leva med hoppet.
En vecka?
En månad?
Ett år?
Ett liv?
Dö en gång till.

Räcker inte den här smärtan?

Men det känns rätt att hänga.
Vi har hängt nästan dagligen i tre och ett halvt år.
Det här är den långa, jobbiga vägen, men den rätta för mig.
Hänga med honom, ofta och mycket. Spara det vi har kvar.
Inte lämna helt och förlora.
Kämpa, om inte för kärleken, utan för en vän.

Jag dör.

Jag hatar nätter

Jag har alltid hatat natten.
Jag kan inte sova om jag inte är trygg. Natten till måndag somnade jag tryggare än på länge för att jag sov rygg i rygg med älskling. Jag kunde höra hans mjuka andetag och jag sov djupt och tryggt i vetskapen om att han var där, och vi hade det underbaraste, underbaraste i världen tillsammans.

På måndag morgon kramade han mig till frukost och höll om mig så länge och så hårt och så tyst så jag visste att något var fel. Sist han höll om mig så sa han farväl.

Och det gjorde han.

Han är inte min längre

Min älskade älskling som var min och så älskad vill inte ha mig längre.

Vill inte kämpa för mig längre.
Orkar mig inte längre.

Sorg.

Djup, oundviklig, ofrånkomlig sorg.

Omväxlande förnekelse och attacker av ostopplig gråt.

Ett dygn

Jag förstår inte, ett dygn!!!

Han har inte tagit mig tillbaka. Han har inte hämtat mig än, ångrat sig än.

Han menar det!

För alltid och alltid borta!

Jag dör!

Jag dör och dör och dör av smärta och sorg.

Kan inte sova, kan inte tänka, kan inte planera, kan ingenting utan dig.

Förlorad.

Förlorad den kärlek som var den största i mitt liv, förlorad den man som var det finaste och vackraste i min värld.

Är det finaste och vackraste i världen.

Måste minnas alla stunder, alla ögonblick och all lycka.
Måste inse att din famn inte längre är min.

Din framtid inte längre är min.

Din värld inte längre är min.

Jag kan inte förstå att denna otoliga, ständiga, dödande smärta är en lättnad för dig!!!!

Vad ska jag göra?

Sorg.

Ta mig tillbaka! Gör mig hel igen.