archaeon

Idag är det enligt min i-störthärlig-skitful-nittiotalsstil-kalender världsbokdagen.
Världsbokdagen.
En hel dag ägnad åt böcker och litteratur.
En hel dag ägnad åt kärlek.
 Den djupaste och mest rörande kärlek som finns att beskriva.
Små svarta mot vit bakkgrund och den underbara luken och känslan mot fingrana när man ska vända blad.
Suget i magen när man får en ny vän, längtan efter en ny värld att tränga in i. Den ständiga pockande känslan, tyggheten, värmen, av en alldeles egen kärlek i väskan.
En egen.
Känslorna man kan känna.
Jag har gråtit till böcker, älskat av böcker, älskat böcker, skrattat, lidit, sörjt, blivit lycklig av böcker,
slitits mellan kärlek så stark att det gör ont, längtan så svår att man inte förstår hur det är möjligt att forsätta existera, och sorg så bottenlöst svart och djup för att det aldrig, aldrig blir mer än en bok.
Läst om, levt om.
Försvunnit, förenats, förändrats och filosoferats av böcker.
Andats, absorberats, och andaktigt anslutit mig till historierna, karakatärerna, orden.
Böckerna.

Jag skulle kunna forsätta för evigt, och ändå kommer jag aldrig kunna hitta starka ord nog för den kärlek och lycka jag känner.
Jag älaskar böcker.

Jag hade stora planer.
Jag och sorella.
Vårsol och vackert väder.
Glass och litteratur.
Lathet och lycka.

En elak mage förstörde, och jag missberäknade fakta, pratade med myndigheter, fick slut på både mobilpengar och ork.
Framtiden kom tillbaka och livet kallade. Undrade varför jag aldrig svarar.
Varför just jag är misslyckad och dålig när resten av världen kan.
Tankar där allt du säger blir sämre och ingen kan muntra upp.
Mörker där allting sväljer dig neråt och ingenstans finns hopp.

På kvällen släpade jag mig ut för att tröstköpa en tjocktröja, vara kvinna och frossa i choklad, och prata med en trevlig prick.
Nu är jag glad och nöjd och världsbokdagen har i sin ära mest spenderats med fiktiva vänner i en värld av kuddar och täcken i min egen lya.
Framtiden finns där, och jag är fortfarande liten och misslyckad, men beslutsam att inte krossas och ge upp.

Det är så mycket jag vill skriva.
Jag har så många blogginlägg, filosofigångar och tankar i huvudet att jag blir alldeles yr.
Och tom.

När jag är ute och springer är det ett possitivt inlägg,
När jag står och diskar ett negativt.
När jag ser på arkiv x ett ironiskt
Och när jag är glad ett lyckligt.

Nu framför datorn är det tomt.

Jag hade tänkt att skriva om att bli vuxen; mina tankar om att det är svårt. Svårare än vad det någonsin stod på bruksanvisningen.

Jag hade tänkt at skriva om att kämpa långsamt. Om att inte slita ut sig själv, och hur hårt det är att vara rastlös.

Jag hade tänkt att skriva om hopplöshet. Den djupa mörja hopplöshet som kryper runt mig igen och som jag tar emot med trötta armar. "är det du igen?" tänker jag och orkar sällan göra motstånd.

Jag kan också skriva om sista anmälningsdatum till högskolan, att städa ett kök om och om igen, om vårpromenader och alldeles för bra musik.
Om ett arkiv x- avsnitt i din famn.
Om en cykeltur genom natten,
Om att sy gardiner.
Om att ha hopp
och om att aldrig ha det.

Men nu är det tomt.
Jag har övningskört med far och chockat honom genom att inte kunna höger och vänster (trots att han vet detta sen italien).
Jag experimenterar i köket igen och det börjar lukta paj.
Snart börjar arkiv x på min dator.

Det blir inget blogginlägg idag

hej!
är det här din?
hur många är det här? Fem?
och det här är... palsternacka eller hur?
L, kan du plu på den här?
tre kassar sa du?
var det bra så?
och du har inget medmerakort?
Ska jag dra den åt dig?
och du ska betala med ett annat kort?
Ska jag dra det med?
Konto eller kredit?
Ingen pinkod?
Ok, kan jag få se din legitimation?
Då så, på summan?
Vill du ha kvitto?

Wikipedia, sppråk: engelska, sökord: Tiefling:
Menade du "telling",
det finns ingen sida vars titel överensstämmer med sökordet.

Google, sökord: Tiefling:
Tiefling- wikipedia, the free encyklopedia.

???

Igår var jag ute och sprang i den varma vårsolen.
Sex kilometer sprang jag och det gjorde ont i hela kroppen.
Jag har inte ätit ordentligt på över en vecka, jag har inte tränat på tre månader, mina muskler är svaga och spåret lerigt.
Jag sprang och sprang. Inte gick det fort, men jag kom frammåt.
Uder tiden hade jag tid att tänka och fundera igenom.
Fundera igenom allt som gör ont och är svårt. Fundera igenom allt jag är rädd för, måste göra och måste låta bli att göra.
Trycka på alla själens blåmärken och känna efter vad som är brutet och hur lång tid det tar att läka.

Och det gav mig hopp.
Jag har gjort det här förut.
Det gör ont, men det går att springa ändå.
Sorg är bara sorg, problem är bara problem, rädsla går att övervinna.
Visst, livet kanske är skit, jag kanske har svårare att tackla.
Jag kanske är dryg, ful, jobbig, fet, tråkig och pratar för mycket om för lite.
Jag kanske alltid ser mer än vad det är, kanske alltid kommer att ha ont, men fan att jag tänker ge upp för det.

Jag     tänker    bli    lycklig..

jag har bestämt mig.
Igen.
Jag tänker kämpa och springa.
Jag tänker leva.
Och jag tänker tycka om det.
basta


Ma, e difficile.
So questo.
Peche...
Forse... ogni giorno, ogni mattina, sveglio abbasstanza felice.
Penso che... questo non sia male, non io abbia besogno a te ancora.
Sono felice che siamo amici, sono felice che sai in la mia vita ancora.
E, so che non possiamo incontrare molto, so che questo mai puo essere come era in la inizio di questo anno, so che mai sara nio ancora. Mai. So che hai altri amici adesso, una altra vita ora.
E in le mattine questo non c'e abbastanza duro. Te lo promitto.
Ma,, poi forse mi telfoni, e devo solo ascoltare il tuo voce e sono perso. Sono ancora triste, e voglio te ancora.
E non c'e solo te che devi temop, sai? perche... anchio devo un po di tempo.
Perhe voglio essere con te tutto il tempo. tutto. E so che questo non é possibile.
E questo é va bene.
Ma non mi sento securo con te ancora. Non posso parlare, non posso telfonare come presto.
E va bene qando siamo con i tui amici, peche li mi piacono multo. E e divertente incontrarli.
Ma adesso, quando c'e solo noi, e difficile per me parlare. Perche ho paura.
Tantissimi di paura.
Di perdero te. Per sempre.
Di io sia troppo per te. E questo fa che io forse non sia basta. Forse sia lontano adesso. Ma questo é perche io ho paura.
E, non so.... Non so come il futuro.
mi hai prometteri che non mi lasceri, ma... non posso credere, perche io sono io, sai?
e HO PAURA! va fa'n culo, ho paura!
E non so!
Non so niente!
Non so che cosa voglio dire...
Forse solo che questo e difficile, e che io non so ancora, e che io ho paura.
E che voglio dare tempo a te, ma anche che questo e difficile.
Ma: ti amo. E voglio essere amici.
Abbiamo bosogno di tempo.
E videremo.
si

Efter fyra dagars orkesbrist och middagar, luncher och dv måltider bestående av det som finns i köket som inte behöver tillagning (bröd och torkad frukt) avslutade jag mina rätt destrutiva tendenser med en rejäl final:
bakdag.

Jag älskar att baka.
Det har jag alltid gjort.
Kakor har bakats i Annkas kök så länge jag kan minnas.
Kakor som kryddatas med nyfikenhet, lek, glädje, ursinne, ilska, sorg, beslutsamhet, kärldek, lycka och förväntningar... alla sorters känslor har bankats ner i degar och smeter och förvandlats till mer eller mindre lyckade kreationer och idag var det dax igen.
Klockan åtta slogs min fantastiska ugn igång (den ugn som är lika stor som en mikro och som man får plats med en rågkaka eller sju muffinsar i) och det bakades enda fram till kl halv tolv då jag for iväg för att träffa släktingar.
Kl tre sattes ugenen igång igen och dagens prognos är:
Kaksmet till frukost.
mellanmål på några chokolate chip coocies.
Far bjöd på halv pizza till lunch
sen lite muffinssmet.
Några tuggor knäckebröd hos E och Sorella bjöd en snabbis på kladdkaka.
Sen hembakat bröd och muffins till middag.

Min mage mår INTE bra.

Nu är det dax att ta sig i kragen och börja laga mat.