världsbokdagen
Idag är det enligt min i-störthärlig-skitful-nittiotalsstil-kalender världsbokdagen.
Världsbokdagen.
En hel dag ägnad åt böcker och litteratur.
En hel dag ägnad åt kärlek.
Den djupaste och mest rörande kärlek som finns att beskriva.
Små svarta mot vit bakkgrund och den underbara luken och känslan mot fingrana när man ska vända blad.
Suget i magen när man får en ny vän, längtan efter en ny värld att tränga in i. Den ständiga pockande känslan, tyggheten, värmen, av en alldeles egen kärlek i väskan.
En egen.
Känslorna man kan känna.
Jag har gråtit till böcker, älskat av böcker, älskat böcker, skrattat, lidit, sörjt, blivit lycklig av böcker,
slitits mellan kärlek så stark att det gör ont, längtan så svår att man inte förstår hur det är möjligt att forsätta existera, och sorg så bottenlöst svart och djup för att det aldrig, aldrig blir mer än en bok.
Läst om, levt om.
Försvunnit, förenats, förändrats och filosoferats av böcker.
Andats, absorberats, och andaktigt anslutit mig till historierna, karakatärerna, orden.
Böckerna.
Jag skulle kunna forsätta för evigt, och ändå kommer jag aldrig kunna hitta starka ord nog för den kärlek och lycka jag känner.
Jag älaskar böcker.
Jag hade stora planer.
Jag och sorella.
Vårsol och vackert väder.
Glass och litteratur.
Lathet och lycka.
En elak mage förstörde, och jag missberäknade fakta, pratade med myndigheter, fick slut på både mobilpengar och ork.
Framtiden kom tillbaka och livet kallade. Undrade varför jag aldrig svarar.
Varför just jag är misslyckad och dålig när resten av världen kan.
Tankar där allt du säger blir sämre och ingen kan muntra upp.
Mörker där allting sväljer dig neråt och ingenstans finns hopp.
På kvällen släpade jag mig ut för att tröstköpa en tjocktröja, vara kvinna och frossa i choklad, och prata med en trevlig prick.
Nu är jag glad och nöjd och världsbokdagen har i sin ära mest spenderats med fiktiva vänner i en värld av kuddar och täcken i min egen lya.
Framtiden finns där, och jag är fortfarande liten och misslyckad, men beslutsam att inte krossas och ge upp.
Världsbokdagen.
En hel dag ägnad åt böcker och litteratur.
En hel dag ägnad åt kärlek.
Den djupaste och mest rörande kärlek som finns att beskriva.
Små svarta mot vit bakkgrund och den underbara luken och känslan mot fingrana när man ska vända blad.
Suget i magen när man får en ny vän, längtan efter en ny värld att tränga in i. Den ständiga pockande känslan, tyggheten, värmen, av en alldeles egen kärlek i väskan.
En egen.
Känslorna man kan känna.
Jag har gråtit till böcker, älskat av böcker, älskat böcker, skrattat, lidit, sörjt, blivit lycklig av böcker,
slitits mellan kärlek så stark att det gör ont, längtan så svår att man inte förstår hur det är möjligt att forsätta existera, och sorg så bottenlöst svart och djup för att det aldrig, aldrig blir mer än en bok.
Läst om, levt om.
Försvunnit, förenats, förändrats och filosoferats av böcker.
Andats, absorberats, och andaktigt anslutit mig till historierna, karakatärerna, orden.
Böckerna.
Jag skulle kunna forsätta för evigt, och ändå kommer jag aldrig kunna hitta starka ord nog för den kärlek och lycka jag känner.
Jag älaskar böcker.
Jag hade stora planer.
Jag och sorella.
Vårsol och vackert väder.
Glass och litteratur.
Lathet och lycka.
En elak mage förstörde, och jag missberäknade fakta, pratade med myndigheter, fick slut på både mobilpengar och ork.
Framtiden kom tillbaka och livet kallade. Undrade varför jag aldrig svarar.
Varför just jag är misslyckad och dålig när resten av världen kan.
Tankar där allt du säger blir sämre och ingen kan muntra upp.
Mörker där allting sväljer dig neråt och ingenstans finns hopp.
På kvällen släpade jag mig ut för att tröstköpa en tjocktröja, vara kvinna och frossa i choklad, och prata med en trevlig prick.
Nu är jag glad och nöjd och världsbokdagen har i sin ära mest spenderats med fiktiva vänner i en värld av kuddar och täcken i min egen lya.
Framtiden finns där, och jag är fortfarande liten och misslyckad, men beslutsam att inte krossas och ge upp.
Kommentarer
Trackback
