archaeon

Förra veckan var ett helvete.
Skitig cykeltur som stack i ansiktet av vass snö, tröjor som blev blöta i vattenpöl och sen dålig lektion där jag var sämst och värdelös.
En annan tråklektion.
Ensamhet.
Sällskap av en bok som stal mitt hjärta och stampade på det.
Ingen ork.
För mycket kärlek till personer som inte ens finns. Som jag aldrig kommer att få. Längtan till en plats som är fiktiv. Längtan till något jag aldrig kommer att ha.
Ensamhet.
Bråk.

På lördagen fick jag nog av missär och beslutade för att värma kropp och själ med ett bad.
Så jag gick ner i källaren och eldade eldade och eldade, och skrubbade badkaret så ryggmusklerna värkte. För att få rent och fint och varmt.
Mina händer skrumpnade och hela huset stank artificiell citrus.
en stund gick jag upp till mamma och parky och skrattade sönder mina inälvor åt Billy Connolly i det sista avsnittet.

sen badade jag.
Jag hatar mitt hus.
Jag slet och slet och slet, men varmvattnet i behållaren räcker bara till ett halvt badkar, och källaren är kall.
Trots vattenkokare och lite hjälp så slutade det med att jag låg i vatten som bara knappt var varmare än mig, och som inte täckte mina uppdragna knän och lår, eller mina fötter, beroende på hur jag låg.
...Det var rätt skönt, och lungt i typ en kvart, sen frös jag.
Failure.

Söndagen var balsam, fest hos B, och jag var glad och nöjd.
Sen bråk med älsk där jag grät och grät och grät, och det känndes som om något lossnade, och nu är det bättre, som om tårarna smälte en spänning mellan oss, och vi nu är närmare varandra igen, och det är mer än underbart.

Den här veckan har varit bättre.

Martlagning, skratt och tuffa serier med P och ljuva stunder med älskling gör mitt liv just nu.
Imorgon Ikea med sorella, och sen ska vi bygga bock bock bock, livet ska leka med julmust och glögg.
och skratt och glada vänner.
och julfika, pyssel och pepparkakor
och magont.
och lars vegas, adventens bakgrundsmusik och livets ljuva börjar.

Sitter i mitt rum en vanlig måndagsdag och känner så otroligt mycket.
Jag har just läst ut min bok och är tom, tom tom tom efter att bara ha kunnat gå in i en annan värld när jag vill.
Gå i in i en värld som gjort mig så arg att jag kokade, så ledsen och medlidsam så jag nästan grät och så lycklig att känslan är för stor för min kropp.
och nu är den slut.
Jag kan gå tillbaka, men det är inte nytt. Det är långt till bibiloteket men om ca två timmar får jag nästa.
Och sista.
Sista av sex underbara böcker och nära och kära vänner.

jag sörjer som alltid mina böcker alldeles för mycket.
 Jag har fördrivit den tomma tiden med att läsa lite andra bloggar och speciellt en som jag älskar.
Det är en kompis kompis och jag tvivlar på att hon vet något om mig, och hennes liv angår inte mig men hon skriver så bra och så starkt att jag nästan tappar andan. 
 Idag läste jag om studenten och gymnasiet och jag blev nostalgisk och lite ledsen.
Tänkte sen att vad har jag att se tillbaka på?
egentligen.
Kompisar: ja, Fester: nej. Lycka och kamratskap: Ja, stundvis och väldigt stark.
Deppresion: ja, Sorg: ja. Smärta: ja
De fina och underbara: ja, många fina och många underbara.

Vad har jag nu? och vad har jag att se fram emot?
jag vet inte.

Jag tror jag börjar hitta hem och bli tillfreds. Även med att vara ensam.
Vilka mina vänner är och vilka som kommer att bli det och stanna kvar vet jag inte än, men det gör inte så mycket.
Jag har börjat njuta av det som är nu.
I fredags var jag arg och ledsen över fest och sprit och att jag aldrig kommer att tycka om eller ta del av det.
Insåg att jag aldrig kommer att vara en del.
Av er, av alla.
Insåg också att det är jag, och jag kommer aldrig att bli annat.
Så böcker och te, film och tv på fredagar, och ni är välkomna till mig och mysa, med mig att mysa, och jag uppskattar ert sällskap.
Fika på tisdagar och djupa, absurda, seriösa, oseriösa, vetenskapliga, teoretiska, mysiga, hetsiga, förtoendeframallande, ytliga, intressanta, och roliga diskussioner när vi ses, laga mat, ta promenader, eller bara umgås.
men jag är trött på att dansa nykter, trött på att vara ensam i natten, i väntan på att gå hem, trött på illusionen av att ha kul, och upptäcka att jag inte vet om jag har det.
Nu vill jag vara på riktigt. och mig själv

choklad och kex till frukost och jag mår illa. allt annat var ju äckligt.
jag målar bamsebilder och skiter i att plugga.
Snön faller tung och John Lennon skunger om kärlek.
...och knark.
snart ska jag cyklagenom vintern och träffa älskling och världen kommer sakta tillbaka med allt den kräver och ger.

ikväll är det fringe på tv <3

I söndags var det tråååååkigt!
jag satt hela dagen och de ånget över de tre uppsaterna jag skulle lämna i till svenskan som slutuppgift.
En var en akademisk text om svenska idag, en var en dilemmatext, som jag var rätt nöjd över, och en var en novell, som jag inte var nöjd med alls.
Jag tröttnade på att komma med undanflykter och stres, beslutade mig om att ag fortfarande är skoltrött sen studenten, och att jag inte tänker förstöra mina riktiga universitesstudier genom att trötta ut mig redan nu, och så skickade jag in.
 ..idag fick jag betyget: och det var ett B!!!!! omfg. det trodde jag inte.
ok, det är inget A, men...
Den halvvärdelösa novellen sa hon var mitt starkaste bidrag, och hon sa att  hon tyckte jag skulle gå igenom den lite oc sen få den publicerad..
det tänker jag absolut inte göra, den är för sämst för det, men jag tänkte plåga mina få bloggläsare med den istället. :)
  ni behöver inte läsa den!! den är inte så bra, och den är LÅNG.

Plötsligt bara försvann jag.

Eller...

Man skulle också kunna säga att jag plötsligt dök upp. Jag vet inte, och det är väldigt svårt att beskriva.

Allt jag vet att jag en helt vanlig torsdagseftermiddag i maj satt vid ett café med mina vänner och drack latte. Jag kände ett sug i magen och helt plötsligt stod jag på en gata strax ovanför centrum och tittade ut över staden. Jag kände mig lätt yr och väldigt förvånad.. En ganska tät dimma låg över gatorna och löven på de stora lönnarna var varmt orange och röda. Jackan jag slängt i stolen bredvid mig i den varma vårsolen hade jag nu på mig.

Jag stod ett tag och bara stirrade.

Helt chockad och övertygad om att jag bara haft en konstig dröm eller för mycket att dricka igår beslutar jag mig i alla fall för att börja vandra hemåt.

Gatorna låg tysta i diset och jag mötte inte många när jag gick de ca tio minuterna från centrum till det lilla radhuset där jag bor med min familj.

När jag kom hem öppnade jag dörren, sparkade av mig mina skor, hängde av mig jackan och gick in i köket.

Mamma satt vid köksbordet och läste en tidning med glasögonen på huvudet och handen under hakan. Hon måste ha färgat håret, för det var mörkare och mer kastanjebrunt än hennes vanliga rödaktiga nyans.

Jag skulle precis påpeka det när en orangefärgad katt kom in genom köksdörren.

 "schas" väste jag åt den och viftade med armarna. Katten tog ingen notis om mig över huvud taget utan började spinna och strök mig mot min mammas ben.

Mamma reste sig upp, plockade till min stora förvåning upp katten och strök den över huvudet. Hon bar den mot diskbänken och nynnade svagt när hon tog ut en skål jag aldrig sett ur ett av skåpen, och ställde den på golvet. Hon plockade fram ett paket kattmat som hon fyllde skålen med och satte katten på golvet.

"Mamma!" sa jag förnärmat. Jag är kattallergiker.

Mamma reagerade inte.

"Mamma varför har vi en katt? Hur ska det funka? Mamma?" "MAMMA?"

mamma tittade förvånat upp, men fast hon tittade rakt mot mig var det som om hon tittade igenom mig, som om hon tittade på något bakom mig. Hon kisade lite, tittade sig omkring i köket, tittade igenom mig en gång till, och gick sen och satte sig vid sin tidning.

"mamma...?" jag gick fram till henne och la min hand på hennes axel. Mamma ryckte till och tittade skrämt rakt igenom mig. Min hand låg fortfarande på hennes axel, och hon reste sig plötsligt upp och skakade på sig. Hon gick snabbt över köksgolvet och tog upp katten. Hon kramade den, "kom älskling" sa hon "kom nu, vi går ut ett tag.. vi går till affären en sväng.. vi går ut..." hon började röra sig mot hallen, och jag följde efter.

Hon tog hastig på sig en jacka och sina skor och gick ut. Jag tittade efter henne en stund men gick sen upp för trappan mot mitt rum. Jag stannade på övervåningen, den var helt förändrad. Vi hade andra tapeter, andra tavlor, andra möbler, andra rum, övervåningen var helt ombyggd och mitt rum fanns inte längre! Istället fanns där ett stort tv-rum och en lite skrubb fylld med dammiga bokhyllor. Jag backade förskräckt ut från rummet och rusade ner för trappan. Jag slet på mig mina skor och sprang ut.
 Vad är det här? Mamma, kunde hon inte se mig? Mitt rum, det var borta! Jag var fylld av ett konstigt illamående och en total overklighetskänsla, det här kunde inte hända! Det var som om jag inte kände någonting, jag förstod inte, så jag tänkte knappt när jag instinktivt började röra mig mot skolan, för att snacka med någon om det. Bara för att se någon, bli igenkänd.  Jag hade inte gått långt när jag hörde en röst alldeles bakom mitt öra: "Nu har du väl kommit alldeles fel?"

Jag vände mig snabbt om och stirrade in i en gammal mans ansikte. Mannen var klädd  en lång, grå trenchcoat och en bred hatt. Han log ett leende som saknade alldeles för många tänder. "fel?" pep jag fram.

"Alldeles fel." svarade han med en mörk, lite raspig röst. Han log fortfarande.

Jag måste sett alldeles skräckslagen ut, för det var jag.

Mannen knäppte med fingrarna och tre biffiga män i svart kom fram från ingenstans.

"vi har en rymling." log mannen.

Jag vände mig om och sprang.

 Jag sprang fortare och mer panikslaget än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv, det var något med mannen och hans svarta medlöpare som var fel, grymt fel och det skrämde mig mer än något i hela världen.

Jag kunde inte höra något alls, men jag kunde känna deras svarta skuggor bakom mig, och alldeles för nära. Jag ramlade nästan omkull när den gamle mannen klev ut från en gränd framför mig, jag svängde åt andra hållet och in i en sidogränd och sprang för mitt liv.

Jag blev fångad förståss.

Jag snubblade, föll, fick skrapsår överallt och bet mig i tungan så hårt att jag började blöda. När jag spottade ut en loska blod kom de över mig. De stod där i en ring runt mig och mannen log.

Han knäppte med fingrarna.

 Helvetet bröt lös när de svarta skuggorna kom över mig och de överöste mig med slag och sparkar, de rev och de slet i mina kläder och allt jag kunde göra var att blunda, blunda och försöka skrika. Allting gjorde så ont och luften lämnade min kropp och smärtan överskred en tröskel jag inte ens kunnat föreställa mig.

Jag knep ihop mina ögon hårt och helt plötsligt var det slut.

Jag drog ett hackande, försiktigt andetag. Efter en stund öppnade jag ögonen.

 Jag satt på en stol vid ett café i skymningsljuset. Det stod en kopp kall latte framför mig, och jag frös eftersom min jacka låg på stolen bredvid.

Ett tag satt jag bara och stirrade, och andades.

Helt chockad och övertygad om att jag bara haft en konstig dröm eller för mycket latte att dricka beslutar jag mig i alla fall för att börja vandra hemåt.

Jag reste mig upp, hela min kropp gjorde ont och jag stapplar de första stegen innan jag kan linka hemåt.

I skuggan på andra sidan torget stod en man i trenchcoat och tittade på mig och log.

Han knäppte med fingrarna.

 

Idag har varit en dag i flykt.
Det började bra med plugg och ordning, sen blev det skönlitteratur och några bloggar.
Sen stress och plugg igen.

Jag flydde ut och tog kameran till ängarna, där jag alltid trivs, där jag alltid hör hemma.
Regnet därute från min senaste promenad har frusit till is och det ligger ett lager över gräset.
Jag spenderade en del tid med att målmedvetet stampa sönder den och vara arg.
Vara arg och ledsen på min bok, vara arg på mitt liv, på min skola och på mig, vara arg på mitt förflutna och min dumma hjärna, på min framtid och ännu mer på mig, på allt jag förstör och flyr från. Att få stampa och krossa och få ut mitt stressadrenalin ur kroppen var en målmedbveten sysselsättning och var bra terapi.
Sen kom jag till mitten av isen där inte allt frusit och jag blev blöt om fötterna.
Sen blev jag lugn.
Jag Fotade den vackra isen och den vackra värden och var ledsen, lycklig och arg och orolig på samma gång.
 Jag gled omkring ett tag på en fläck jag inte hunnit krossa, och som var stark nog att bära mig. Då och då stannade jag för at fånga ett fint mönster.

På vägen hem fastnade jag vid en nyponbuske i tio minuter.

Sen dog jag av min bok.

Phu,
Tisdag, onsdag spenderades på jobbet.
Jag skolkade från skolan för att jobba, då är det inte skolk.

Det var två ganska tuffa dagar.
Natten innan tiotimmarspasset i tisdags kunde jag inte sova på grund av magvärk, så den totala mängden sömn jag fick var kanske fyra timmar. Det var inte så skoj när jag kom till konsum  och fick stå i kassan mest hela dagen. Jag gjorde massor av fel, och kände mig jättevärdelös och fick dessutom tillbaka värken på efteriddagen.
Kunderna klagade på mig och mina äldre, mer erfarna kollegor blev inte så jätteimponerade av min (in)kompetens.
 Onsdagen var bättre.
Nog för att det var svinhalt ute och jag hade jätteproblem när jag cyklade till bussen och när jag gick till jobbet, då jag halkade omkull, och nog för att bussen var i stan två timmar innan jag började arbeta, och nog för att jag åt min frukost kl åtta och min lunch kl halv fem och att jag hälften av dagen var så hungrig att jag höll på att svimma, MEN, jag var i alla fall vaken och gjorde typ inga fel. Vilket är bra.
 Jag spenderade dagen med att hata tacos, i alla fall dess förpackningar (som är omöljiga att öppna och river sönder mina fingrar när jag försöker) och med att packa upp godis och klättra på elefantfötter och lyta tunga lådor högt över huvudet.
 sen satt jag förståss i kassan, och det gillar jag, + att jag bankade 11 500-lappar, DET var läskigt.
Sen älskar jag mitt job för att det fins en automat som ger mig varm choklad med grädde i.  
Älskling kom förbi med mitt armband jag glömt hos honom, och jag blev jättenervös och gjorde massa fel bara för att han stod i kön när jag satt i kassan, och istället för att vara snygg och proffisionell så blev jag röd i ansiktet och gjorde fel. Yey.

Något som dock var tufft var att JAG ÄR NU NÄSTAN KÄND!
jag har nämligen BETJÄNAT ROLF LASSGÅRD!!
han ställde sig i min kassa och jag fick pengar av honom och har hejat på honom, och gett ett kvitto och allting.
^^
Konstigt nog gjorde jag inga fel när han var där.
MEN jag hade rätt att stirra på honom då man ska titta artigt på kunden när han handlar.

Sen efter det åkte jag hem till sorella och åt mat och tittade på serier.
Vi inledde med Teen Titans, som kanske är en av de bästa tecknade serierna som finns (förutom avatar, som alltid kommer att vara bäst)
sen fortsatte vi med grays Anatomi på tv, sen med metalocolyps, som är typ så hemskt och äckligt att det blir roligt.
Sen somnade jag till Arkiv X, eftersom det var pilotavsnittet och jag hade sett det och jag var JÄTTETRÖTT efter en hel arbetsdag.
Idag har vi sett på lilo och stitch, som är typ världens bästa tecknade film, och sen har vi gått på stan och hittat massor av dyra kläder till mig men ingen present till min pojkvän.

Surt.

Oj, det känns som om jag inte synts till på länge (för att vara en blogg) och som om ganska mycket har hänt. Men jag har haft fullt upp, och lite ner, men jag tror helt enkelt att jag aldrig kommer att vänja mig vid att vara jag.

Jag har haft prov, och panik därutöver.
Provet var på halloween och det kändes inte som om jag var förberedd alls.
Dagen inleddes med konstiga lager på mina fönster och jag sprang barfota ner för trappan och ut genom dörren: SNÖ!
Älskade underbara fagra snö. Min ljuva vinter är här.
Jag åt en lycklig frukost och var ännu mer lycklig att jag inte behövde cykla till bussen i det plaskdiga vädret.
På väg till högskolan hade jag ett litet äventyr utanför Hs hus då jag försökte posta mitt student-tack-kort till dem utan att bli upptäckt.
Jag lyckades välta av locket, som satt löst på metallbrevlådan och det skramlade och hade sig och något generad sprang jag därifrån efter ganska mycket ljud och fummel, med ett kort postat, som förhoppningsvis inte blev helt förstört i vätan.
Sen pluggade jag, och så skrev jag ett fem timmar långt prov på en timme.
OK det var lättare än tiden vi hade på oss, även om det omfattade mycket så var det ingen hög kunskapsnivå, tack ock lov med take på hur mycket jag har varit tvungen att plugga.
I min nervousitet i början stavade jag: eksempel och svänsktalande.
Jag ändrade det sen.
jag tror inte att felstavning ger pluspoöng på ett prov i svenska.

Mina tre klasskamrater och jag lämnade salen samtidigt allihopa, och sen var allting över,
Phu!
Jag dumpade en halloweenfest och åkte hem och frossade i godis och skönlitteratur.
En bokserie som alltid gör mig lika djupt ledsen som strålande glad och underbart kär men förtvivlat längtande.
Det var en underbar varm kärlek och en rivande plåga att återvända till six duchies.

Helgen har spenderat med älskling, film och mys,
Spent saturday in his bed, where I saw saw 4, and the silence of the lambs, den senare en klassiker och den tidigare en intressant uppföljare, jag står dock fast vid att tvåan är bättre ( i båda fallen, om man räknar röd drake som den första).

Jag har också beställt kurslitteratur för över 1000 kr, och slängde in några böcker jag själv ville ha för sakens skull.

Söndagen spenderades med dr Jekyll, och förståss också med mr hyde i den nya serien som går på svt, med en av mina tidigare favoritskådespelare som gör ett fantastiskt jobb i en jättebra serie.
rekomenderas.

Idag har jag letat efter skor, kanske hittat en jacka, och fikat med ett fluff.
mycket trevligt.