archaeon

Efter en djupdykning från florens med kittlande mage och skallrande tänder landade jag pladask på näsan, magen, huvudet och armbågen.
Jag skrapade i knäna, bet mig i läppen och blödde näsblod.
Och stukade foten.
Allt på samma gång.

Jag mådde illa. Livet sög.
Allt var skit.
Inte nog med att jag var rädd,
Rädd för ensamheten, rädd för sysslolösheten, rädd för framtiden; min enda trygghet försvann.
Igen.
Jag har vadat genom träskmark så länge, varit så hopplöst vilse och så djupt nere att jag knappt kunnat röra mig.
Då och då har jag hittat en ö, och en sten, att sitta på och njuta av ett tag. Byggt små broar och små gångar. Vandrat ovan vattnet då och då.
Fjäderlätt.
Från stearna och öarna är träsket vackert, fullt av grönt gräs och doftande blommor.
Fullt av solsken och fågelsång.
 Och nu hade jag hittat min ö.
Min ö.
En vacker, underbar ö att bo på hela livet. Att stanna kvar hos, sova hos, vara lycklig på.
I min lycka bestämde jag mig för en simtur. Till florens.
En vacker och spännande simtur,
men jag simmade för länge.

Jag och min ö kan inte hitta varandra igen. Jag har tappat kartan och kompassen och jag är osäker på vägen tillbaka. Hur simmade jag förra gången?
Förra gången som vägen var så lätt till evig lycka. .
Igår morse var jag på djupt vatten.
Djupt.
Det gick inte.
Det var för mycket. Jag orkade inte simma. Orkade inte andas, det var så lätt att ge upp och bara drunkna och aldrig, aldrig mer igen kämpa.
Så lätt att bara säga nej till träsket, från djupet ser man inte dess skönhet.
Jag såg inga andra stenar, inet annat land och hopp, inget att klättra upp i, ta tag i, inget att vända sig till eller hoppas på.
Jag skönk hejdlöst och lät vattnet omsluta mig totalt ett tag.

Näsblodet slutade.
Jag fick ett litet plåster på mitt knä och läppar läker fort.
Min fot är fortfarande stukad och mitt huvud gör fortfarande ont, men jag lever.
Jag är fortfarande på djupt vatten, men jag når botten nu.
Jag går sakta framåt.
Jag snavar och jag snubblar.
Jag är blöt och lerig överallt.
Jag har några få små senar att hålla fast vid, men de är hala och jag vågar inte klättra.
Jag går genom träsket, vet inte riktigt om jag vill, eller orkar, men jag fortsätter gå.
Haltande, men framåt.