archaeon

Torsdag, vecka, alltid.
Har star tiden still som en gammal rommersk staty, lika vacker, statlig, gammal, sliten och ensam.
Har flyter tiden stadigt, som vattnet under ponte vecchio, och anda finns det alltid oandligt mycket kvar, anda strommar den med samma kraft.
Har ar tiden som en pol mellan de gamla gatstenarna i regnet, stilla, omatlig, standigt i pafyllnad och i skakning, men alltid den samma.
Har ar tiden som min dusch, ibland sa pataglig sa den branns, ibland sval och behaglig, ibland isande kall och utelamnande.
Har sitter jag och snyltar pa nagon annans lunch, for att jag ar hungrig och gratis mat ar bra, jag ska hem och ata min egen fattiga mat snart.
Ikvall ska jag ga ut med T, trots att ingen av oss har rad.

Jag har upptackt en hemsk sak! Jag missar bokrean i sverige i ar! ...inte for att jag har pengar, men om jag var hemma skulle jag nog ha rad anda.
Jag missar ocksa typ den forsta vintern pa lange med alskad kyla och mycket vacker sno, och att aka slalom och drick varm choklad till en bra film.
Jag missar semlor och kalla hander.

Jag ar sa trott pa mig sjalv.
Jag trivs har. Jag tycker om att vara har. Jag gillar florens och personerna har och kommer aldrig angra att jag akte hit. faktiskt.
Men anda ar jag inte nojd.
Jag kan ga runt som vanligt, ma som valigt, sjunga pa en beatleslat och vara nojd med livet och sa BOM. sa ar jag inte dar langre.
Sa ar jag ensam under ett tacke och det enda jag orkar gora ar att sova och dromma om varen.
Det enda jag orkar gora ar att tanka och tanka andlosa tankar om saker som jag anda inte kan andra, anda inte kan gora om.
Om livet. Om hur stort det ar, om hur kort det ar, om allt som ar forsent och forbi, om allt som jag annu inte gjort och om allt som jag vill gora, men inte nu, for nu vill jag sova.
Jag kanner mig som fem ar gammal och anda ar jag over hundra.
I ett tidlost morker, fange under en filt av liv.
Vem och vad ar jag. Hur ska jag leva har?
Plagad av tanken att alla gar igenom det har, alla klarar av det har.
Jag reser mig upp och gar ut. Det spelar ingen roll vart, och livet kommer sakta tillbaka.
Men hur lange?
Jag har varit duktig och pluggat den har veckan.
Nu ska jag luncha.
Livet kommer senare. Kanske kommer det inte alls. Kanske kommer jag alltid vara en tidlos fange i mig sjalv? Kanske kommer jag alltid leva?
Jag vet inte.
Ikvall ska jag ga ut fast jag inte har rad, idag ska jag luncha och plugga.
Livet i florens flyter pa under Ponte Vecchio, vackert glansande i varsolen, dmmigt och dolt, mystiskt och lockande, standigt i rorelse men anda alltid det samma.