Plötsligt bara försvann jag

I söndags var det tråååååkigt!
jag satt hela dagen och de ånget över de tre uppsaterna jag skulle lämna i till svenskan som slutuppgift.
En var en akademisk text om svenska idag, en var en dilemmatext, som jag var rätt nöjd över, och en var en novell, som jag inte var nöjd med alls.
Jag tröttnade på att komma med undanflykter och stres, beslutade mig om att ag fortfarande är skoltrött sen studenten, och att jag inte tänker förstöra mina riktiga universitesstudier genom att trötta ut mig redan nu, och så skickade jag in.
 ..idag fick jag betyget: och det var ett B!!!!! omfg. det trodde jag inte.
ok, det är inget A, men...
Den halvvärdelösa novellen sa hon var mitt starkaste bidrag, och hon sa att  hon tyckte jag skulle gå igenom den lite oc sen få den publicerad..
det tänker jag absolut inte göra, den är för sämst för det, men jag tänkte plåga mina få bloggläsare med den istället. :)
  ni behöver inte läsa den!! den är inte så bra, och den är LÅNG.





Plötsligt bara försvann jag.

Eller...

Man skulle också kunna säga att jag plötsligt dök upp. Jag vet inte, och det är väldigt svårt att beskriva.

Allt jag vet att jag en helt vanlig torsdagseftermiddag i maj satt vid ett café med mina vänner och drack latte. Jag kände ett sug i magen och helt plötsligt stod jag på en gata strax ovanför centrum och tittade ut över staden. Jag kände mig lätt yr och väldigt förvånad.. En ganska tät dimma låg över gatorna och löven på de stora lönnarna var varmt orange och röda. Jackan jag slängt i stolen bredvid mig i den varma vårsolen hade jag nu på mig.

Jag stod ett tag och bara stirrade.

Helt chockad och övertygad om att jag bara haft en konstig dröm eller för mycket att dricka igår beslutar jag mig i alla fall för att börja vandra hemåt.

Gatorna låg tysta i diset och jag mötte inte många när jag gick de ca tio minuterna från centrum till det lilla radhuset där jag bor med min familj.

När jag kom hem öppnade jag dörren, sparkade av mig mina skor, hängde av mig jackan och gick in i köket.

Mamma satt vid köksbordet och läste en tidning med glasögonen på huvudet och handen under hakan. Hon måste ha färgat håret, för det var mörkare och mer kastanjebrunt än hennes vanliga rödaktiga nyans.

Jag skulle precis påpeka det när en orangefärgad katt kom in genom köksdörren.

 "schas" väste jag åt den och viftade med armarna. Katten tog ingen notis om mig över huvud taget utan började spinna och strök mig mot min mammas ben.

Mamma reste sig upp, plockade till min stora förvåning upp katten och strök den över huvudet. Hon bar den mot diskbänken och nynnade svagt när hon tog ut en skål jag aldrig sett ur ett av skåpen, och ställde den på golvet. Hon plockade fram ett paket kattmat som hon fyllde skålen med och satte katten på golvet.

"Mamma!" sa jag förnärmat. Jag är kattallergiker.

Mamma reagerade inte.

"Mamma varför har vi en katt? Hur ska det funka? Mamma?" "MAMMA?"

mamma tittade förvånat upp, men fast hon tittade rakt mot mig var det som om hon tittade igenom mig, som om hon tittade på något bakom mig. Hon kisade lite, tittade sig omkring i köket, tittade igenom mig en gång till, och gick sen och satte sig vid sin tidning.

"mamma...?" jag gick fram till henne och la min hand på hennes axel. Mamma ryckte till och tittade skrämt rakt igenom mig. Min hand låg fortfarande på hennes axel, och hon reste sig plötsligt upp och skakade på sig. Hon gick snabbt över köksgolvet och tog upp katten. Hon kramade den, "kom älskling" sa hon "kom nu, vi går ut ett tag.. vi går till affären en sväng.. vi går ut..." hon började röra sig mot hallen, och jag följde efter.

Hon tog hastig på sig en jacka och sina skor och gick ut. Jag tittade efter henne en stund men gick sen upp för trappan mot mitt rum. Jag stannade på övervåningen, den var helt förändrad. Vi hade andra tapeter, andra tavlor, andra möbler, andra rum, övervåningen var helt ombyggd och mitt rum fanns inte längre! Istället fanns där ett stort tv-rum och en lite skrubb fylld med dammiga bokhyllor. Jag backade förskräckt ut från rummet och rusade ner för trappan. Jag slet på mig mina skor och sprang ut.
 Vad är det här? Mamma, kunde hon inte se mig? Mitt rum, det var borta! Jag var fylld av ett konstigt illamående och en total overklighetskänsla, det här kunde inte hända! Det var som om jag inte kände någonting, jag förstod inte, så jag tänkte knappt när jag instinktivt började röra mig mot skolan, för att snacka med någon om det. Bara för att se någon, bli igenkänd.  Jag hade inte gått långt när jag hörde en röst alldeles bakom mitt öra: "Nu har du väl kommit alldeles fel?"

Jag vände mig snabbt om och stirrade in i en gammal mans ansikte. Mannen var klädd  en lång, grå trenchcoat och en bred hatt. Han log ett leende som saknade alldeles för många tänder. "fel?" pep jag fram.

"Alldeles fel." svarade han med en mörk, lite raspig röst. Han log fortfarande.

Jag måste sett alldeles skräckslagen ut, för det var jag.

Mannen knäppte med fingrarna och tre biffiga män i svart kom fram från ingenstans.

"vi har en rymling." log mannen.

Jag vände mig om och sprang.

 Jag sprang fortare och mer panikslaget än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv, det var något med mannen och hans svarta medlöpare som var fel, grymt fel och det skrämde mig mer än något i hela världen.

Jag kunde inte höra något alls, men jag kunde känna deras svarta skuggor bakom mig, och alldeles för nära. Jag ramlade nästan omkull när den gamle mannen klev ut från en gränd framför mig, jag svängde åt andra hållet och in i en sidogränd och sprang för mitt liv.

Jag blev fångad förståss.

Jag snubblade, föll, fick skrapsår överallt och bet mig i tungan så hårt att jag började blöda. När jag spottade ut en loska blod kom de över mig. De stod där i en ring runt mig och mannen log.

Han knäppte med fingrarna.

 Helvetet bröt lös när de svarta skuggorna kom över mig och de överöste mig med slag och sparkar, de rev och de slet i mina kläder och allt jag kunde göra var att blunda, blunda och försöka skrika. Allting gjorde så ont och luften lämnade min kropp och smärtan överskred en tröskel jag inte ens kunnat föreställa mig.

Jag knep ihop mina ögon hårt och helt plötsligt var det slut.

Jag drog ett hackande, försiktigt andetag. Efter en stund öppnade jag ögonen.

 Jag satt på en stol vid ett café i skymningsljuset. Det stod en kopp kall latte framför mig, och jag frös eftersom min jacka låg på stolen bredvid.

Ett tag satt jag bara och stirrade, och andades.

Helt chockad och övertygad om att jag bara haft en konstig dröm eller för mycket latte att dricka beslutar jag mig i alla fall för att börja vandra hemåt.

Jag reste mig upp, hela min kropp gjorde ont och jag stapplar de första stegen innan jag kan linka hemåt.

I skuggan på andra sidan torget stod en man i trenchcoat och tittade på mig och log.

Han knäppte med fingrarna.

 

Kommentarer
Postat av: Sandrita

Om den är värdelös så är jag en morot. Den var ju skitbra! :D

2008-11-12 @ 10:35:45
Postat av: annka

aaaaah, coolt att du gillade den! glad jag blir! :D:D:D:D

2008-11-12 @ 22:59:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0