Uppochner och bakockfram, jätterädd och... ensam?
Att det är bättre?
Ja, då kankse jag kunde ha låtit bli att ta upp diskussionen med honom. Att prata om det.
Jag älskar att prata om det, jag vill altid veta, få information, känna, ta på, se, bedöma, analysera, känna ännu mer.
Det är så jag tar mig fram och lever.
Har jag inte information är det skrämmande och ska undvikas.
Min sorg kan inte undvikas så jag gör allt för att skaffa så mycket information som jag kan om den.
Dvs jag pratar med R, och blir jätteledsen.
Istället för att plugga.
Gud vad jag kommer att ångra mig på lektionen imorgon.
Och sen...
Jag läser Heja Abbe, och jag lider med dem. Allt de gått igenom.
Och jag förundras och imponeras av dem. Att de kan känna sådan kärlek.
Jag imponeras och förundras och hoppas jag ska få en sån familj en dag.
Inte med ett sjukt barn, för det vill väl ingen ha.. Utan med sådan kärlek och trygghet som de verkar känna.
Och jag har aldrig nästan förlorat ett barn, jag har inte canser, jag vaknar troligast upp levande och frisk imorgon och jag har ett bra liv.
Men jag måste endå fokusera på sorgen.
av någon anledning.
Min sorg och smärta kanske är en skitsak jämfört med deras, men den är verklig för mig.
Och stark som satan.
Och jag känner att jag blir tåkig här.
Tjatig här.
Jag glömmer alla andra viktiga detaljer.
Våndan inför italenbeslutet.
Flytten.
Mötet med E som bekräftade och ändå vände på mitt liv.
Nu är det verklighet och nu måste jag ta ställning, och fortsätta kämpa med mig själv.
Med hjälp? Borde jag be om hjälp?
Hon sa att jag var stark, duktig och klok, men klarar jag det här själv.
Eller vill jag gå tillbaka bara för att hon var så trygg och lugn?
Kompisar som plötsligt kommer nära och erbjuder saker jag skräms av.
Jag litar ju aldrig på någon. Vill aldrig lita på någon längre.
Orkar inte gå igenom längre.
Bättre att vara själv.
Men. Helt plötsligt är de där, och jag ger mig själv igen.
Som om R löste upp det lilla som fanns mellan mig och sorella, och nu är vi vi igen.
Som om R slog ner mina murar och nu är jag ensam och rädd. igen.
Kan ge mig till andra igen.
Till vilket pris för mig?
Jag kan inte låta bli att vara så rädd för er.
Du kommer att klara det här Annika. Jag vet att det är jobbigt. Men jag vet också att du är en stark tjej, som E sa. Du kommer att klara av det här. Ge det bara den tid det tar. Om det kräver att det ska ta ett år, låt det göra det då. Du kommer att må bättre efteråt.
Hoppas du vet att du alltid kan prata med mig.
Jag bryr mig om dig, glöm inte det.
kram
Tråkig och tjatig?
Nej, inte alls.
Men sen så vet du sen tidigare att det är rätt svårt att tråka ut mig med den här typen av ämnen.
Att du är rädd är inte så konstigt.
Fortsätt kämpa(du inser inte hur imponerad jag är av dig för övrigt(och du vet att det stämmer, för jag ljuger inte om sånt(extra parentest för sakens skull, du vet varför ;) ))) och ge det tid. Något annat kan du inte göra. I'll be there when I can and I'm never further away than a simple call.
