archaeon

Jag hatar nätter

Jag har alltid hatat natten.
Jag kan inte sova om jag inte är trygg. Natten till måndag somnade jag tryggare än på länge för att jag sov rygg i rygg med älskling. Jag kunde höra hans mjuka andetag och jag sov djupt och tryggt i vetskapen om att han var där, och vi hade det underbaraste, underbaraste i världen tillsammans.

På måndag morgon kramade han mig till frukost och höll om mig så länge och så hårt och så tyst så jag visste att något var fel. Sist han höll om mig så sa han farväl.

Och det gjorde han.

Han är inte min längre

Min älskade älskling som var min och så älskad vill inte ha mig längre.

Vill inte kämpa för mig längre.
Orkar mig inte längre.

Sorg.

Djup, oundviklig, ofrånkomlig sorg.

Omväxlande förnekelse och attacker av ostopplig gråt.

Ett dygn

Jag förstår inte, ett dygn!!!

Han har inte tagit mig tillbaka. Han har inte hämtat mig än, ångrat sig än.

Han menar det!

För alltid och alltid borta!

Jag dör!

Jag dör och dör och dör av smärta och sorg.

Kan inte sova, kan inte tänka, kan inte planera, kan ingenting utan dig.

Förlorad.

Förlorad den kärlek som var den största i mitt liv, förlorad den man som var det finaste och vackraste i min värld.

Är det finaste och vackraste i världen.

Måste minnas alla stunder, alla ögonblick och all lycka.
Måste inse att din famn inte längre är min.

Din framtid inte längre är min.

Din värld inte längre är min.

Jag kan inte förstå att denna otoliga, ständiga, dödande smärta är en lättnad för dig!!!!

Vad ska jag göra?

Sorg.

Ta mig tillbaka! Gör mig hel igen.