la prima giorna...
Hon ville bara bara HEM, med sa stora versaler att det inte finns plats pa hela internet....
Hon klamrade sig fast vid varende sms fran P och ville bara tillbaka till hans underbara bil och kanslan av att vara totalt och tryggt hemma.
Idag ar det battre...
Jag har varit i skolan och traffat folk, den sota tyskan E jag bor med ar valdigt trevlig och jag trivs med att hanga med henne...
Jag trivs med min enda kurskamrat, engelska T, som iof ar typ 40, men valdigt trevlig.
Jag kanner mig fortfarande ENSAM, men inte lika, och jag vet inte an om jag vill stanna alla atta veckorna, men jag ska ge det atminstande tre.
E aker hem pa lordag och en vecka efter det aker T hem, sen kommer det en person till att bo med mig, och beroende pa henne lr honom far vi se hur jag gor.
Jag saknar P sa mycket att jag kanske dor, men jag gillar resten av florens.
Skolan ar trevlig och jag gillar verkliogen att lara mig nya sprak.
Verkligen, jag borjar bli intresserad och tycker att det ar kul...
Men samtidigt sa vet jag att alldeles innan jag akte till italien sa upplevde jag for forsta gangen i mitt liv samhorighet och total trygghet i ett hem och med en person, och jag kande mig ung for forsta gangen pa tva ar, och... jag vill kanna mig ung innan jag hinner bli gammal....
och jag har fortfarande det stora problemet universitetet hangande over mig. sa annka mar inte saaa bra just nu...
Men hon kommer att overleva.
^^
Vi far se, om jag tycker att tiden har ar bortslosad tid av trygghet lr oim jag anser det vara vardig tid av livserfarenhet, jag kommer som sagt att ge det tre veckor, och en dag kans ungefar som ett ar, sa.... vi far se, vad jag vill gora med mitt liv..
Nagra roliga saker som hant ar dock att jag upptackt att jag har lag overlevnadsinstinkt.
E har just kokat te i en stor kastrull, och jag ska gora pasta, kastrullen star pa en eld. hon slacker elden, jag lyfter upp kastrullen.
Det gjorde jaaaavligt ont, och nu har jag ett brannsar pa handen ^^
E ska gora tomater och agg. Jag sitter och laser i rummet bredvid.
Ett skrik hors och jag tittar upp mot en stor eldexplosion i koket. Min forsta tanke: oh. det brinner i koket.
Jag fortsatter lasa......
Jag reagerar ungefar fem sekunder senare: ..... det brinner i koket?
...Jag gar for att titta vad som hant.
E har hallt tomater, dvs vatten i kokande olja. Det brinner, hennes (och allas) naturliga reaktion ar att satta den under kranen, hon ska just vrida pa och jag skriiker i panik: NEJ, gor det inte, gor inte det!! wft! dont do THAT, DONT DO THAT!!!!
... det ar ocksa trevligt att leva med nagon som ar lika forvitrrad som jag, hon tappar bort saker lika ofta som jag och ar lika forvirrad...
Det ar synd att hon ska hem sa snart, om hon hade stannat langre hade jag gillat det mycket mer.
Sen ar jag valdigt trott....
Pa mina lektioner maste jag hela tiden tanka pa tre sprak samtidigt...
Engelsa, italienska och svenska, det ar valdigt frustrerande
Jamt nar jag tanker lr koncentrerar mig borjar jag automatiskt prata svenska, och sen nar jag inser att ingen forstar mig fortsatter jag prata svenska for att jag ar forvirrad....
Men for tillfallet trivs jag, och mar bra for att vara i den situation jag ar, sa...
vi hors
Jag kommer antagligen titta in har ofta och uppdatera mig, saaaa
KOMMENTERA!
alskar er!
En dyster dag och kurviga kurvor från matte c
Jag är på väg nedåt i min ostadiga sinuskurva.
Tangens har för tillfället försvunnit. Jag är stabil och lycklig.
Om än att jag ändå alltid måste kämpa med mig själv.
Sjukt lyckligt ledsen?
Ledset glad över att leva här?
Ångestfullt förtjust över att flyga.
Känslan av att i måndags kväll gå på ett plan var nästintill panisk men ändå fullkomligt lugn. "Nu dör jag" visste jag, men det var oundvikligt. Jag kunde ju inte inte gå på planet, nu när jag var där fanns det ingen annan väg och jag var tvungen att ta mitt liv i en oundviklig krasch.
Jag var inte ens speciellt rädd, bara skräckslagen.
Inte speciellt ångerfull, bara ledsen.
Jag sätter mig ned i en flygplansstol och andas djupt.
Motorerna slår igång och jag känner den stela kylan och det dova surrandet som total rädsla för med sig sprida sig i kroppen, nu kan jag fan inte ångra mig.
Jävlar.
Planet börjar röra på sig, fortare och fortare rör det sig framåt och jag ler, fan vad häftigt det här är!!!!
Vetenskapen inom mig tar över och samtidigt som jag mässar för mig själv "man har kunnat flyga hur länge som helst, det här är inte speciellare än att ta bussen, inte speciellare än att ta bussen.." så kan jag inte låta bli att fascineras av den fysikaliska upplevelse jag går igenom.
Fortare och fortare svischar vi fram och sååååå UPP!!!!
Upp upp i luften och jag stiger och stiger och stiger.
Och mår sjukt illa.
Fan vad jag hatar flyg och tryckförändringar och luftgropar och vara medveten om planets minsta rörelse både i min nervösa hjärna och i min dumma mage.
Jag sover resten av flygturen.
Vaknar inte förän det är en halvtimme kvar.
Det finns inget vackrare än städer ovanifrån om natten.
Som glittrande lavajuveler sprider de ut sig i det svarta intet.
Som en blandning av den oändliga himlen och det djupa vackra havet ligger det där under en och man ser på livet själft.
Jag lutar mig så nära fönstret som möjligt och njuter av den totala skönheten.
När vi kommer närmare marken kan man utskilja bilar och se staden spegla sig i vattnet.
Jag fnissar till när jag ser några fartyg och tänker på Billy Connolly och den skotska fartygsingengören.
Jag får lite dåligt samvete när jag tycker att en alarmbil ovanifrån är bland det vackraste jag sett.
Jag blir fascinerad när jag är så pass nära marken att det ser ut som om jag kan sträcka ner handen och ta upp de små leksaksbilarna.
Sen landar jag i Skottland, trygg och säker.
Och lycklig.
Jag får en överdos av H, prat, lycka, A, vacker stad och att känna det som om jag passar in med dem (samtidigt som det ofta känns som om jag är av en annan ras) och jag njuter av tre underbara dagar.
Nu är jag på väg nedåt igen. Känner mig utanför och långt borta från världen. Som om jag inte hör hemma här, eller någonstans.
Som om jag varken vill eller kan vara social.
Som när jag i går kväll på msn med P bara kände vredesutbrottet ligga på lur och jag vill verkligen bli irationellt arg.
så arg att jag bara kan skrika och gråta och skylla ifrån mig på hela världen.
Sur och besviken i flera veckor och ständigt vilande för att sedan bryta ut igen.
Sen ångerfull och djupt ledsen.
Det värsta är att jag verkligen vill och längtar efter det.
Och tycker att jag har rätt att göra det, och mår "bättre" av att göra det.
Fast jag inte gör det.
Jag antar att det är det jag måste leva med, jämt.
Och lära mig hantera det.
Och inte för att jag är arg på A och H, de är här nu och vi pratar och mår bra ihop, och jag pratar med dem som vanligt.
Jag känner mig bara annorlunda, men det är det jag måste jobba på, att inte tänka på eller känna det jag tänker på och känner.
Och lära mig att se vad som är jag och vad som inte är det.
yey
mycket har hänt...
det är oproffisionellt att använda smileys i bloggar, jag vet, men jag SKITER i resten av världen och är mig själv och det här är min blogg och jag ska strunta totalt i alla "ska"n numera.
Precis som jag har eget hem och egen lägenhet och mår så jääävla bra av att vara mig själv.
Två veckor i min egen lägenhet och en vecka med jobb varje dag och jag älskar mitt liv.
Min mamma kan inte låta mig vara, hon ringer mig hela tiden och det är irriterande men jag förstår henne.
Jag har jobbat kväll hela senaste veckan och trivs som fan med det, eftersom jag börjar vid fem kan jag ha min egen dygnsrytm, och jag älskar de jag jobbar med, och plus att det inte är så hektiskt, så jag kan ta mig tid att vara trevlig mot vare kund.
Jag har misslyckats totalt med skolan, av olika skäl, men jag orkar inte bry mig.
Jag har egen lägenhet, den är mysig och jag älskar den, och Puffen typ bor där med mig, vilket är mysigt och hemtrevligt.
Jag älskade min inflyttningsfest.
Nu är jag i Edinburgh och sitter med H och A och lever livet, och är LYCKLIG!!!!
som fan.
...över allt i mitt liv.
och nu har jag börjat blogga igen ^^
så...
ja ^^
fågeln som vrider upp världen
Och vad är en mer passande titel än det, såhär i början av det nya året?
Det nya året jag är hoppfull på, men som började lite hackigt.
Inte för att nyårsafton var dålig, tvärt om.
Jag börade fira med en dag på jobbet, iklädd röd skjrta och grå byxor var jag vänlig mot kunder, packade upp lite varor och fick stå i kassan mycket, mycket tills det känndes som om jag skulle svimma.
Puffen kom och handlade under min lunch och vi pratade på som vanligt, jag blev rådfrågad om cigaretter av en kund som liksom jag är emot rökning och jag skämtade med en kille med en levande papegoja på axeln.
Klockan fem klev jag i ett par jeans och högklackat och knäppte min nya, sexiga, svarta skjorta och stack och handlade diskborstar och sen var det nyår.
I valbo, med Sorellas familj, tv och alkohol (i små mängder) sen sexskämt, nördar och underbara människor.
Jag stormtrivdes hela tiden igenom mysmiddagen, pratet, grevnnan och betjänten, halva noting hill, genom pratet och skratten, genom "ring, klocka ring" och genom grannens fyrverkerier i den kalla natten.
Jag mådde bra trots att det inte riktigt blev nyår och trots att allt är ändrat, så hade jag det underbart.
Sorella fick feber och tjugo över tilv åkte vi till deras hus.
Sorella sov och jag och J klagade över dryga kunder, alkohol och att känna sig gammal, som jag gör.
kul att faktiskt a en konversation med honom också, min första riktiga typ, härlig person det där.
Vid två kom Puff hem till S och vi promenerade över till hans lägenhet där jag drack alkohol och han drack vatten, sen pratade vi och jag mådde bra.
Vi rede ut en del saker och pratade om saker som kändes sköna att prata om, men som förvirrar och skrämmer.
Tills han fick huvudvärk och jag mådde illa, och så vaknade vi även på morgonen.
Första magiska dagen på det nya året spenderades med inte så mycket mer än kramar, illamående, mysig middag och bara lugn.
Andra dagen är värre, med jag vet inte, förvirring, jobbigt och jag vet inte.
Knäckebröd och marmelad har varit dagens rätt, och musik och bok dagens tröst.
Så mycket nytt att tänka på, vara rädd för, inte vilja och vilja.
Gud hur ska det här gå?
Det här med livet, jaget, allting....
Jaadu.
Välkommen till det nya året, den nya tiden, det nya livet.
teorin om den stora smällen och andra småsaker (som att eta myrer)
Kär och underbart kär i en ny serie jag tänkte tipsa er alla kära bloggläsare om:
The Big Bang Theory.
Nördhumor på högsta nivå och en serie om totalt missanpassade människor som livar, spelar x-box och har skyhöga IQn. Helt underbart och bör tittas på.
Sen har också mycket hänt sedan jag skrev sist, lite för mycket för att ta upp allt, trots att jag börjat massa inlägg, men sedan inte orkat. helt enkelt.
Jag har suttit mycket i puffs soffa och tittat på BBT och lagat mat i hans kök, och levt ett allför fint liv för mig.
Massor och sällskap och kramar i en tid där jag anser att jag borde vara ensam och lära mig att vara det. typ.
Julen passerade relativt obemärkt för mig i år.
Precis när jag byggt upp min julstämning och var lycklig över livet krossades mitt hjätra totalt och jag led konstant i två veckor typ. Ingen julstämning där utan snarare insamling av själen och försök att överleva dagen och alla tankar och känslor.
Men det gjorde jag, och nu tycker jag nästan att det är skönt faktiskt.
Att få börja ett nytt liv själv.
Och verkligen börja med nya lägenheten, italien och universitet hit och dit.
Vilket jävla år 2009 kommer att bli då.
Första året med ett eget liv och lite självkänsla kanske?
I alla fall så var det bockbygge och julfest med NF, och lite jobb och pengar och pepparkaksbak och mys och livet började komma tillbaka till en annka då jag råkade få en fin förkylning i julkapp och deckade i min säng med kopiösa mängder snor och en huvudvärk som sällskap.
tittade på fantasia och arkiv X när jag orkade vara vaken.
Men julafton var ändå underbar.
Jag och pappa tog vår traditioniella promenad genom ett vackert snölandskap och städade sedan huset för att mamma jag han och farmor sedan skulle kunna ha en mysig jul.
Och det hade vi. Verkligen.
Vi kollade på Kalle Anka och farmor undrade om det alltid brukade vara så här långt, medan jag njöt av tradition.
Sen fikade vi och fick julklappar och jag blev överlycklig över en låda shampoo och ett duschdrapperi (och lite annat).
Vi åt och vi pratade och farmor åket hem och jag blev spöad i poker av båda mina föräldrar och sen så blev vi alla förvirrade när jag räknade poängen på alfapet.
Men mysigt som fan var det.
sen mer jobb och mer Puff och livet leker för en annka.
Hon har kommit över sitt brustna hjärta, sitt mentala tillstånd, och är nöjd och nyfiken på livet.
Och nu ska hon försöka packa. Fas det är så jävla tråkigt!!!
(eller ska hon se om wristcutters - a love story på Hs externa?
som är fin, och i henes stil)
Och mysa över det underbara fikat med Hs föräldrar i förrgår när hon var där för att hämta kläder till H. Jag älskar dem verkligen allihopa. Både H och hennes familj.
Och snart ska jag dit. Till skottlad, Edingburh och H, och vi ska leka livet tillsammans i en vecka, och jag ska ha ett eget hem, och lämna min gamla trygghet bkom mig (läskigt som fan).
Men jag är possitiv.
shit
possitiv
konsum
* Jag hatar kartonger.
* Jag hatar kartonger med "smarta" lösningar
* Förutom xtras earl grey tea, de är smarta på riktigt
* Jag hatar barnmat
* Barnmat är konstigt
* Man blir väldigt trött sista kassapasset på dagen.
* Man hinner mycket längre på fem minuter än vad man tror
* Man kan byta om mycket snabbare än vad man tror
* Kartoffelmos har 1337 som sista siffror på streckkoden
* Jag hatar olika rabattkuponger
* Jag hatar allt som inte har en fungerande streckkod
* Förutom när jag lär mig det, då är det tufft
* Jag är kär i alla förstående och tålmodiga kunder i världen
* Jag tycker om mina arbetskollegor.
* Tjatiga, dumma kunder irriterar mig
* Jag börjar lära mig hitta riktigt ordentligt i affären
* Winerbröd är roliga att göra
* Jag vill ha en mumin-reflex och blå karamellfärg
* Lunch är skönt
* Varm choklad är fortfarade bäst.
* Jag gillar mitt jobb
* Jag gillar lön
Efter jobbet har jag kunnat konstatera:
* Big Bang Theory är kul ^^
* Jag kanske är väldigt dum.....
* :/
mitt i natten.
(tänk vad jag ofta börjar mina inlägg med det.)
Mycket har hänt, jag har mycket i huvudet och min tankeverksamhet är reducerad på grund av tröthet.
Jag har inte sovit mycket den här veckan, jag och Puff har blivit msn-beroende.
Jag har heller inte pluggat mycket den här veckan, och efter förra veckans utsköllning av min lärare är det INTE bra.
Jag börjar blir trött på allt nu,
Kanske är det bara för att jag är trött, och för att det är mycket just nu.
Italien?, Jul, kompisar, jobb, skola, skola, skola, känslor att reda ut och ta hant om...
Och jag är bara så trött...
men jag vill inte sova, inte nu, inte under natten. Imorgon? och för alltid.
Tills jag vaknar och mår bra, och livet kan leka igen.
Som vanligt.
Jag är nog bara trött.
För jag har haft en underbar dag, verkligen underbar.
Och en bra vecka, verkligen bra.
och en jättehemsk vecka, två dagar, resten bra.
Tack Sorella och Puff för att ni finns för mig.
Saknad
Nu räcker det. Det är inte roligt längre.
underbart och fruktansvärt
Hela dagen, han och jag, bara.
Han är underbar, han är fortfarande han.
Jag låg i hans mjuka mörker, andades hans lukt, höll om det tryggaste i mitt liv. Njöt av honom.
och gick under.
För att han ändå inte är min, och inte längre min trygghet alls.
För att vi bara är vänner.
Vi båda klamrade oss så gärna fast vid den fysiska tryggheten i något vi inte längre har mentalt.
Aj.
Oj.
Fan.
Men dagen var bra.
Vi hade kul.
Kvällen på max satt vi och diskuterade alla bra och dåliga saker, och vi skrattade som fan åt allt vi kommer lyckas och misslyckas med i framtiden.
Om det vi känner just nu och det vi kan se fram emot sen.
Jag älskar honom!
Men är förvirrad.
Jag vill ha honom tillbaka så mycket att det gör ont, men ändå är jag nyfiken på något nytt....
Hej du osäkra framtid?
Ljusare tider.
Jag lyssnar på musik igen!
*myser till Beatles*
Jag äter, läser, och har inte så himla ont.
Och trots att dagen var skit pga skola, så har jag haft en fin kväll, och jag kan nog sova inatt.
Det går mot ljusare tider.
Uppochner och bakockfram, jätterädd och... ensam?
Att det är bättre?
Ja, då kankse jag kunde ha låtit bli att ta upp diskussionen med honom. Att prata om det.
Jag älskar att prata om det, jag vill altid veta, få information, känna, ta på, se, bedöma, analysera, känna ännu mer.
Det är så jag tar mig fram och lever.
Har jag inte information är det skrämmande och ska undvikas.
Min sorg kan inte undvikas så jag gör allt för att skaffa så mycket information som jag kan om den.
Dvs jag pratar med R, och blir jätteledsen.
Istället för att plugga.
Gud vad jag kommer att ångra mig på lektionen imorgon.
Och sen...
Jag läser Heja Abbe, och jag lider med dem. Allt de gått igenom.
Och jag förundras och imponeras av dem. Att de kan känna sådan kärlek.
Jag imponeras och förundras och hoppas jag ska få en sån familj en dag.
Inte med ett sjukt barn, för det vill väl ingen ha.. Utan med sådan kärlek och trygghet som de verkar känna.
Och jag har aldrig nästan förlorat ett barn, jag har inte canser, jag vaknar troligast upp levande och frisk imorgon och jag har ett bra liv.
Men jag måste endå fokusera på sorgen.
av någon anledning.
Min sorg och smärta kanske är en skitsak jämfört med deras, men den är verklig för mig.
Och stark som satan.
Och jag känner att jag blir tåkig här.
Tjatig här.
Jag glömmer alla andra viktiga detaljer.
Våndan inför italenbeslutet.
Flytten.
Mötet med E som bekräftade och ändå vände på mitt liv.
Nu är det verklighet och nu måste jag ta ställning, och fortsätta kämpa med mig själv.
Med hjälp? Borde jag be om hjälp?
Hon sa att jag var stark, duktig och klok, men klarar jag det här själv.
Eller vill jag gå tillbaka bara för att hon var så trygg och lugn?
Kompisar som plötsligt kommer nära och erbjuder saker jag skräms av.
Jag litar ju aldrig på någon. Vill aldrig lita på någon längre.
Orkar inte gå igenom längre.
Bättre att vara själv.
Men. Helt plötsligt är de där, och jag ger mig själv igen.
Som om R löste upp det lilla som fanns mellan mig och sorella, och nu är vi vi igen.
Som om R slog ner mina murar och nu är jag ensam och rädd. igen.
Kan ge mig till andra igen.
Till vilket pris för mig?
Jag kan inte låta bli att vara så rädd för er.
verry impressiv rubrik. :P
En dag som varit mycket.
Igår kom Kusinen från London hem till oss och sov här, och idag åkte vi alla in till stan, och spenderade en hektiskt timme i stress för att fixa tårtor och blommor och boktillbakalämningar och allehanda kortskrivande eftersom vi sedan skulle hinna hem till lilla farmor.
För idag är ingen vanlig dag, idag är ingen vanlig dag för idag är det ju lilla framors 101-årsdag!!!!
GRATTIS FARMOR!
Dagen spenderades med allmän stress för en borttappad väska (inte min, förvånansvärt nog) och att återigen inse att vissa drag faktiskt rinner i släkten.
Att dölja den hårda verkligheten för farmor, som alltid tar saker så hårt, och att sitta och säga "Jaaa, farmor. allt är bra mellan oss, ja han pluggar, jo, tre år tänka sig. och oj oj oj, vad roligt att ha någon i sitt liv."
Hon får ju förståss veta, men inte på födelsedagen.
Väskan hittades. Tårta åts. Härliga samtal i det lilla rummet och alla var nog väldigt trötta när dagen tog slut.
Men väldigt nöjda och glada.
Ett härligt träningspass genomleds trots trötthetsillamående och jag tränade med en tjej som gjorde mig otroligt possitiv och glad!
Och kvällen blev väldigt lyckad framför tv:n med Simon and.... eeeh
den andra snubben.
Det är lika mysigt varje gång, både med snygg inredning och härliga människor, i alla fall i tv-rutan.
och idag har varit en bra dag. Och nu måste jag skynda mig att ta igen allt skolarbete jag missat denna vecka av missär.
Tänk en vecka.
Men livet börjar gå framåt.
Det gör inte lika ont.
Vågor av saknad och sorg går igenom mig, men jag kan skratta, och le och kanske med lite tur se en framtid.
Och tänka på annat. och läsa (jag läste ut Fools fate igår och var lycklig) och sova och äta. yey för liv!
Och nu vill jag tacka alla underbara, underbara människor som orkat lyssna på mig den här veckan! Seriöst vilket underbart stöd ni har varit.
Tack Sorella! För att du orkar och finns, och för att vi kommit tillbaka till varandra och för att jag älskar dig så himla mycket, och får göra det! Och vad glad jag är över din kärlek! Grattis Grattis och lycka till!!
Tack H!!!!!! För att du ringde och gjorde mig så himla lycklig! och jag planerar redan när jag ska åka till dig, och vi ska dricka ljungöl och vara allmänt pretantiösa.
Tack A, för att du visade att du fanns. Det gjorde mig überlycklig!
Tack P, för att du orkat!! seriöst, tack för ditt stöd!!!! det har betytt jättemycket.
Tack T, och T och F, och M, och B, och alla andra, jag är så otroligt glad!
Tack!
missär
Min morgonrock luktar inte längre du.
Jag har bytt lakan sen du sov här sist.
Det finns snart inga spår kvar av att det en dag var vi, en gång fanns lycka.
Idag ska jag gå den vägen vi gick sist, jag värkande och oförståerlig.
Vänta där jag blev omhållen av dig, gråtandes och i ett desperat försök att hålla dig fat och nära.
Idag ska jag gå och stå där ensam, utan dig.
Precis som resten av livet.
Resten av livet jag funnit trygghet i att du skulle dela med mig.
en ny dag
Och jag ska sova.
Det har varit en lång dag.
Och possitiv.
Morgonen med nyfunna och gamla kära bloggar och fantastiska människor som skriver så bra.
Julkalender och sömn, älskade efterlängtade sömn.
Försening, OJ, jag ska åka om en halvtimme.
En stund ensam på stan, en stund sorg.
En härlig kväll med rostat bröt och pannkakor hos Puff.
Dåligt samvete för att jag inte var hemma med fringe och R.
Förlorad kärlek.
Vunnen vänskap. Jag har så kul med dig Puff.
Heroes, Fringe och dumma, underbara citat från en bok med just sådana.
X-box och jag som är sämst.
Missa sista bussen hem, härlig biltur.
Kväll. Natt.
Dator. Bloggar. Msn.
Besvikelse. Ensamhet.
Hopp.
Ytterligare ny bekantskap som är läskig och skrämmande och jag vill inte.
Fast jag vet att man alltid vinner på att prova.
Planering.
Inte hinna tänka, inte hinna känna.
Skönt, men skrämmande.
död.
Gråt
Gråt gör dig illamående.
Gråt gör dig trött.
Gråt ger dig huvdvärk.
Sorg gör ont.
Sorg tar orken ur dig.
Sorg förhindrar sömn.
Sorg tar bort aptit.
Sorg får mig att gråta.
I två dygn.
Lunchade med älskling idag.
Han som inte är min älskling längre, som numera är R, och en kär vän.
Lite tidigt tycker du?
Det tyckte jag med, men jag behövde det.
Behöver se honom.
Behöver fatta men jag vill inte.
Hur glömmer man tre år av kärlek?
Jag grät en massa.
På resturangen.
När han höll om mig.
När han sa att det kommer att bli bra, (alla säger det, det hjälper inte)
När han sa att jag kommer hitta någon bättre, starkare.
När jag sa att jag älskar honom och vill ha honom tillbaka.
När han sa "inte nu, kanske sen"
När är sen?
Ska jag orka leva med hoppet.
En vecka?
En månad?
Ett år?
Ett liv?
Dö en gång till.
Räcker inte den här smärtan?
Men det känns rätt att hänga.
Vi har hängt nästan dagligen i tre och ett halvt år.
Det här är den långa, jobbiga vägen, men den rätta för mig.
Hänga med honom, ofta och mycket. Spara det vi har kvar.
Inte lämna helt och förlora.
Kämpa, om inte för kärleken, utan för en vän.
Jag dör.
Can't smile without you
Jag hatar nätter
Jag har alltid hatat natten.
Jag kan inte sova om jag inte är trygg. Natten till måndag somnade jag tryggare än på länge för att jag sov rygg i rygg med älskling. Jag kunde höra hans mjuka andetag och jag sov djupt och tryggt i vetskapen om att han var där, och vi hade det underbaraste, underbaraste i världen tillsammans.
På måndag morgon kramade han mig till frukost och höll om mig så länge och så hårt och så tyst så jag visste att något var fel. Sist han höll om mig så sa han farväl.
Och det gjorde han.
Han är inte min längre
Min älskade älskling som var min och så älskad vill inte ha mig längre.
Vill inte kämpa för mig längre.
Orkar mig inte längre.
Sorg.
Djup, oundviklig, ofrånkomlig sorg.
Omväxlande förnekelse och attacker av ostopplig gråt.
Ett dygn
Jag förstår inte, ett dygn!!!
Han har inte tagit mig tillbaka. Han har inte hämtat mig än, ångrat sig än.
Han menar det!
För alltid och alltid borta!
Jag dör!
Jag dör och dör och dör av smärta och sorg.
Kan inte sova, kan inte tänka, kan inte planera, kan ingenting utan dig.
Förlorad.
Förlorad den kärlek som var den största i mitt liv, förlorad den man som var det finaste och vackraste i min värld.
Är det finaste och vackraste i världen.
Måste minnas alla stunder, alla ögonblick och all lycka.
Måste inse att din famn inte längre är min.
Din framtid inte längre är min.
Din värld inte längre är min.
Jag kan inte förstå att denna otoliga, ständiga, dödande smärta är en lättnad för dig!!!!
Vad ska jag göra?
Sorg.
Ta mig tillbaka! Gör mig hel igen.
mörka djup och ljusa soffor.
Skitig cykeltur som stack i ansiktet av vass snö, tröjor som blev blöta i vattenpöl och sen dålig lektion där jag var sämst och värdelös.
En annan tråklektion.
Ensamhet.
Sällskap av en bok som stal mitt hjärta och stampade på det.
Ingen ork.
För mycket kärlek till personer som inte ens finns. Som jag aldrig kommer att få. Längtan till en plats som är fiktiv. Längtan till något jag aldrig kommer att ha.
Ensamhet.
Bråk.
På lördagen fick jag nog av missär och beslutade för att värma kropp och själ med ett bad.
Så jag gick ner i källaren och eldade eldade och eldade, och skrubbade badkaret så ryggmusklerna värkte. För att få rent och fint och varmt.
Mina händer skrumpnade och hela huset stank artificiell citrus.
en stund gick jag upp till mamma och parky och skrattade sönder mina inälvor åt Billy Connolly i det sista avsnittet.
sen badade jag.
Jag hatar mitt hus.
Jag slet och slet och slet, men varmvattnet i behållaren räcker bara till ett halvt badkar, och källaren är kall.
Trots vattenkokare och lite hjälp så slutade det med att jag låg i vatten som bara knappt var varmare än mig, och som inte täckte mina uppdragna knän och lår, eller mina fötter, beroende på hur jag låg.
...Det var rätt skönt, och lungt i typ en kvart, sen frös jag.
Failure.
Söndagen var balsam, fest hos B, och jag var glad och nöjd.
Sen bråk med älsk där jag grät och grät och grät, och det känndes som om något lossnade, och nu är det bättre, som om tårarna smälte en spänning mellan oss, och vi nu är närmare varandra igen, och det är mer än underbart.
Den här veckan har varit bättre.
Martlagning, skratt och tuffa serier med P och ljuva stunder med älskling gör mitt liv just nu.
Imorgon Ikea med sorella, och sen ska vi bygga bock bock bock, livet ska leka med julmust och glögg.
och skratt och glada vänner.
och julfika, pyssel och pepparkakor
och magont.
och lars vegas, adventens bakgrundsmusik och livets ljuva börjar.
böcker, bloggar och annat tråk på f
Jag har just läst ut min bok och är tom, tom tom tom efter att bara ha kunnat gå in i en annan värld när jag vill.
Gå i in i en värld som gjort mig så arg att jag kokade, så ledsen och medlidsam så jag nästan grät och så lycklig att känslan är för stor för min kropp.
och nu är den slut.
Jag kan gå tillbaka, men det är inte nytt. Det är långt till bibiloteket men om ca två timmar får jag nästa.
Och sista.
Sista av sex underbara böcker och nära och kära vänner.
jag sörjer som alltid mina böcker alldeles för mycket.
Jag har fördrivit den tomma tiden med att läsa lite andra bloggar och speciellt en som jag älskar.
Det är en kompis kompis och jag tvivlar på att hon vet något om mig, och hennes liv angår inte mig men hon skriver så bra och så starkt att jag nästan tappar andan.
Idag läste jag om studenten och gymnasiet och jag blev nostalgisk och lite ledsen.
Tänkte sen att vad har jag att se tillbaka på?
egentligen.
Kompisar: ja, Fester: nej. Lycka och kamratskap: Ja, stundvis och väldigt stark.
Deppresion: ja, Sorg: ja. Smärta: ja
De fina och underbara: ja, många fina och många underbara.
Vad har jag nu? och vad har jag att se fram emot?
jag vet inte.
Jag tror jag börjar hitta hem och bli tillfreds. Även med att vara ensam.
Vilka mina vänner är och vilka som kommer att bli det och stanna kvar vet jag inte än, men det gör inte så mycket.
Jag har börjat njuta av det som är nu.
I fredags var jag arg och ledsen över fest och sprit och att jag aldrig kommer att tycka om eller ta del av det.
Insåg att jag aldrig kommer att vara en del.
Av er, av alla.
Insåg också att det är jag, och jag kommer aldrig att bli annat.
Så böcker och te, film och tv på fredagar, och ni är välkomna till mig och mysa, med mig att mysa, och jag uppskattar ert sällskap.
Fika på tisdagar och djupa, absurda, seriösa, oseriösa, vetenskapliga, teoretiska, mysiga, hetsiga, förtoendeframallande, ytliga, intressanta, och roliga diskussioner när vi ses, laga mat, ta promenader, eller bara umgås.
men jag är trött på att dansa nykter, trött på att vara ensam i natten, i väntan på att gå hem, trött på illusionen av att ha kul, och upptäcka att jag inte vet om jag har det.
Nu vill jag vara på riktigt. och mig själv
torsdag morgon.
jag målar bamsebilder och skiter i att plugga.
Snön faller tung och John Lennon skunger om kärlek.
...och knark.
snart ska jag cyklagenom vintern och träffa älskling och världen kommer sakta tillbaka med allt den kräver och ger.
ikväll är det fringe på tv <3
Plötsligt bara försvann jag
jag satt hela dagen och de ånget över de tre uppsaterna jag skulle lämna i till svenskan som slutuppgift.
En var en akademisk text om svenska idag, en var en dilemmatext, som jag var rätt nöjd över, och en var en novell, som jag inte var nöjd med alls.
Jag tröttnade på att komma med undanflykter och stres, beslutade mig om att ag fortfarande är skoltrött sen studenten, och att jag inte tänker förstöra mina riktiga universitesstudier genom att trötta ut mig redan nu, och så skickade jag in.
..idag fick jag betyget: och det var ett B!!!!! omfg. det trodde jag inte.
ok, det är inget A, men...
Den halvvärdelösa novellen sa hon var mitt starkaste bidrag, och hon sa att hon tyckte jag skulle gå igenom den lite oc sen få den publicerad..
det tänker jag absolut inte göra, den är för sämst för det, men jag tänkte plåga mina få bloggläsare med den istället. :)
ni behöver inte läsa den!! den är inte så bra, och den är LÅNG.
Plötsligt bara försvann jag.
Eller...
Man skulle också kunna säga att jag plötsligt dök upp. Jag vet inte, och det är väldigt svårt att beskriva.
Allt jag vet att jag en helt vanlig torsdagseftermiddag i maj satt vid ett café med mina vänner och drack latte. Jag kände ett sug i magen och helt plötsligt stod jag på en gata strax ovanför centrum och tittade ut över staden. Jag kände mig lätt yr och väldigt förvånad.. En ganska tät dimma låg över gatorna och löven på de stora lönnarna var varmt orange och röda. Jackan jag slängt i stolen bredvid mig i den varma vårsolen hade jag nu på mig.
Jag stod ett tag och bara stirrade.
Helt chockad och övertygad om att jag bara haft en konstig dröm eller för mycket att dricka igår beslutar jag mig i alla fall för att börja vandra hemåt.
Gatorna låg tysta i diset och jag mötte inte många när jag gick de ca tio minuterna från centrum till det lilla radhuset där jag bor med min familj.
När jag kom hem öppnade jag dörren, sparkade av mig mina skor, hängde av mig jackan och gick in i köket.
Mamma satt vid köksbordet och läste en tidning med glasögonen på huvudet och handen under hakan. Hon måste ha färgat håret, för det var mörkare och mer kastanjebrunt än hennes vanliga rödaktiga nyans.
Jag skulle precis påpeka det när en orangefärgad katt kom in genom köksdörren.
"schas" väste jag åt den och viftade med armarna. Katten tog ingen notis om mig över huvud taget utan började spinna och strök mig mot min mammas ben.
Mamma reste sig upp, plockade till min stora förvåning upp katten och strök den över huvudet. Hon bar den mot diskbänken och nynnade svagt när hon tog ut en skål jag aldrig sett ur ett av skåpen, och ställde den på golvet. Hon plockade fram ett paket kattmat som hon fyllde skålen med och satte katten på golvet.
"Mamma!" sa jag förnärmat. Jag är kattallergiker.
Mamma reagerade inte.
"Mamma varför har vi en katt? Hur ska det funka? Mamma?" "MAMMA?"
mamma tittade förvånat upp, men fast hon tittade rakt mot mig var det som om hon tittade igenom mig, som om hon tittade på något bakom mig. Hon kisade lite, tittade sig omkring i köket, tittade igenom mig en gång till, och gick sen och satte sig vid sin tidning.
"mamma...?" jag gick fram till henne och la min hand på hennes axel. Mamma ryckte till och tittade skrämt rakt igenom mig. Min hand låg fortfarande på hennes axel, och hon reste sig plötsligt upp och skakade på sig. Hon gick snabbt över köksgolvet och tog upp katten. Hon kramade den, "kom älskling" sa hon "kom nu, vi går ut ett tag.. vi går till affären en sväng.. vi går ut..." hon började röra sig mot hallen, och jag följde efter.
Hon tog hastig på sig en jacka och sina skor och gick ut. Jag tittade efter henne en stund men gick sen upp för trappan mot mitt rum. Jag stannade på övervåningen, den var helt förändrad. Vi hade andra tapeter, andra tavlor, andra möbler, andra rum, övervåningen var helt ombyggd och mitt rum fanns inte längre! Istället fanns där ett stort tv-rum och en lite skrubb fylld med dammiga bokhyllor. Jag backade förskräckt ut från rummet och rusade ner för trappan. Jag slet på mig mina skor och sprang ut.
Vad är det här? Mamma, kunde hon inte se mig? Mitt rum, det var borta! Jag var fylld av ett konstigt illamående och en total overklighetskänsla, det här kunde inte hända! Det var som om jag inte kände någonting, jag förstod inte, så jag tänkte knappt när jag instinktivt började röra mig mot skolan, för att snacka med någon om det. Bara för att se någon, bli igenkänd. Jag hade inte gått långt när jag hörde en röst alldeles bakom mitt öra: "Nu har du väl kommit alldeles fel?"
Jag vände mig snabbt om och stirrade in i en gammal mans ansikte. Mannen var klädd en lång, grå trenchcoat och en bred hatt. Han log ett leende som saknade alldeles för många tänder. "fel?" pep jag fram.
"Alldeles fel." svarade han med en mörk, lite raspig röst. Han log fortfarande.
Jag måste sett alldeles skräckslagen ut, för det var jag.
Mannen knäppte med fingrarna och tre biffiga män i svart kom fram från ingenstans.
"vi har en rymling." log mannen.
Jag vände mig om och sprang.
Jag sprang fortare och mer panikslaget än vad jag någonsin gjort i hela mitt liv, det var något med mannen och hans svarta medlöpare som var fel, grymt fel och det skrämde mig mer än något i hela världen.
Jag kunde inte höra något alls, men jag kunde känna deras svarta skuggor bakom mig, och alldeles för nära. Jag ramlade nästan omkull när den gamle mannen klev ut från en gränd framför mig, jag svängde åt andra hållet och in i en sidogränd och sprang för mitt liv.
Jag blev fångad förståss.
Jag snubblade, föll, fick skrapsår överallt och bet mig i tungan så hårt att jag började blöda. När jag spottade ut en loska blod kom de över mig. De stod där i en ring runt mig och mannen log.
Han knäppte med fingrarna.
Helvetet bröt lös när de svarta skuggorna kom över mig och de överöste mig med slag och sparkar, de rev och de slet i mina kläder och allt jag kunde göra var att blunda, blunda och försöka skrika. Allting gjorde så ont och luften lämnade min kropp och smärtan överskred en tröskel jag inte ens kunnat föreställa mig.
Jag knep ihop mina ögon hårt och helt plötsligt var det slut.
Jag drog ett hackande, försiktigt andetag. Efter en stund öppnade jag ögonen.
Jag satt på en stol vid ett café i skymningsljuset. Det stod en kopp kall latte framför mig, och jag frös eftersom min jacka låg på stolen bredvid.
Ett tag satt jag bara och stirrade, och andades.
Helt chockad och övertygad om att jag bara haft en konstig dröm eller för mycket latte att dricka beslutar jag mig i alla fall för att börja vandra hemåt.
Jag reste mig upp, hela min kropp gjorde ont och jag stapplar de första stegen innan jag kan linka hemåt.
I skuggan på andra sidan torget stod en man i trenchcoat och tittade på mig och log.
Han knäppte med fingrarna.
