archaeon

Nu var det väldigt länge sen jag skrev igen.
Jag har stirrat in i datorn på det blanka inlägget alldeles för många gånger.

Har velat skriva om de varma dagarna, om våren.
Har velat skriva possitivt och muntra upp er.
Se: jag kan också vara glad!

Jag hatar sommaren, jag hatar värme och jag hatar sol.
Vrångt går jag omkring i mössa och tjocktröja bara det går i den säkert hundra grader varma solen. 
I solglasögon och jeans hatar jag världen för att den plågar mig och bränner mitt skinn av kroppen.
 Jag älskar sommarkvällar.
Förutom myggen strövar jag lyckligt omkring bland lättklädda glada människor där staden luktar grillat och sommaren är här.
Det är lycka.

På dagarna vet jag inte vem jag är längre.
Jag vet inte om det beror på sysslolösheten, sömnbristen, dig, eller alla nya människor.
Eller på bristen av gamla.
Jag är trött på att skylla på italienresan. Den kommer jag aldrig att ångra hur mycket jag än vill...

Jag är stressad.
Konstant jättestressad där alla val och alla situationer som inte involverar mig, en säng, och en dator eller bok gör att jag bara vill dö.
Eller försvinna.
Jag är osäker. Sysslolösheten dödar mig och jag blir osäker på vad jag vill och vad jag gör.
Vad jag ska göra i höst.
Jag känner mig misslyckad som människa och känner att jag sösar bort mitt liv på ingenting.
Och eftersom det är jag; så är jag gammal, och det är redan försent för mig att leva.
Sen kommer jag på mig själv med att vara korkad och känner mig misslyckad för att jag känner som jag gör.

Jag drar mig bort från er.
Orkar inte vara nära.
Orkar inte prestera.
Vill inte lita på att ni älskar mig, att ni vill ha mig med, att ni finns för mig.

Sista april var både underbart, helt fantastiskt och det största slaget.
Sorella och jag levde livet.
Som bara vi kan.
Kärlek och lycka, sommarklänningar och serier, låg humor och långa konversationer, mammafika och mjukglass.

Elden på kvällen var vacker.
Mysig, fin.
Du höll om mig och jag fick varckra kramar vid majkasen.

Och ändå beslutade jag mig där för att kanske aldrig mer.
Kanske aldrig mer vara med de nya, inte mer finnas hos er.
Jag kanske inte orkar längre.
Ändå.

Gud jag vet inte.