archaeon

Det var en något omtumlad Annka som igår vid lunchtid tog en snabbusch, klängde på sig kläder och tog sig de fem minuterna till det hem som bara igår morse var farmors hem.
Det var en något domnad Annka som fick kramar av Kusinen, kramar av Farbrodern, kramar av Pappan.
Och fck ta farväl.
Farväl av fågelungsfarmorn som alltid funnits där.
Och fanns där nu, fast ändå inte.
Fanns utan andetag, utan ansiktsdrag, och utan farmor.

Och hon grät inte.
Hon tänkte bara på allt som funnits och allt hon fått, och på att lilla farmor nu inte behöver oroa sig mer, eller lida mer.
Och på att vart hon nu än är eller inte är så har hon nog det bra. Bättre än här.

Och jag tog farväl.

Sen var det solig bil, skjuts till hemma-hemma, omställning, fler kramar.
Och det blev en ganska bra dag.
Jag fick se kusinens små underverk för första gången, ett tvillingpar som kom någon gång i februari och som jag länge velat se.

Och jag då, jag som inte tycker om barn, är lite rädd för barn, jag som vlle se och kanske bara hålla en liten stund, jag fann mig själv med en liten, liten minimänniska i famnen.
Och jag släppte inte taget på fyra timmar.
Han rörde på sig och tittade, hickade och såg.
Jag fck ont i ryggen.
Han somnade och sov hos mig.
Och han var det finaste som fanns.

Vi åt middag och pratade.
Vi tog hant om barn och tittade på kort,
Vi såg på tv och trivdes med varann.
Vi levde vidare.

Idag städar jag åt mer inneboende släkt, och ibland tänker jag:
Oj, nu finns inte farmor.