archaeon

Eller....
Jag är på väg nedåt i min ostadiga sinuskurva.
Tangens har för tillfället försvunnit. Jag är stabil och lycklig.
Om än att jag ändå alltid måste kämpa med mig själv.
Sjukt lyckligt ledsen?
Ledset glad över att leva här?

Ångestfullt förtjust över att flyga.

Känslan av att i måndags kväll gå på ett plan var nästintill panisk men ändå fullkomligt lugn. "Nu dör jag" visste jag, men det var oundvikligt. Jag kunde ju inte inte gå på planet, nu när jag var där fanns det ingen annan väg och jag var tvungen att ta mitt liv i en oundviklig krasch.
Jag var inte ens speciellt rädd, bara skräckslagen.
Inte speciellt ångerfull, bara ledsen.

Jag sätter mig ned i en flygplansstol och andas djupt.
Motorerna slår igång och jag känner den stela kylan och det dova surrandet som total rädsla för med sig sprida sig i kroppen, nu kan jag fan inte ångra mig.
Jävlar.

Planet börjar röra på sig, fortare och fortare rör det sig framåt och jag ler, fan vad häftigt det här är!!!!
Vetenskapen inom mig tar över och samtidigt som jag mässar för mig själv "man har kunnat flyga hur länge som helst, det här är inte speciellare än att ta bussen, inte speciellare än att ta bussen.." så kan jag inte låta bli att fascineras av den fysikaliska upplevelse jag går igenom.
Fortare och fortare svischar vi fram och sååååå UPP!!!!
Upp upp i luften och jag stiger och stiger och stiger.
Och mår sjukt illa.
Fan vad jag hatar flyg och tryckförändringar och luftgropar och vara medveten om planets minsta rörelse både i min nervösa hjärna och i min dumma mage.

Jag sover resten av flygturen.
Vaknar inte förän det är en halvtimme kvar.
 Det finns inget vackrare än städer ovanifrån om natten.
Som glittrande lavajuveler sprider de ut sig i det svarta intet.
Som en blandning av den oändliga himlen och det djupa vackra havet ligger det där under en och man ser på livet själft.
Jag lutar mig så nära fönstret som möjligt och njuter av den totala skönheten.
 När vi kommer närmare marken kan man utskilja bilar och se staden spegla sig i vattnet.
Jag fnissar till när jag ser några fartyg och tänker på Billy Connolly och den skotska fartygsingengören.
Jag får lite dåligt samvete när jag tycker att en alarmbil ovanifrån är bland det vackraste jag sett.
Jag blir fascinerad när jag är så pass nära marken att det ser ut som om jag kan sträcka ner handen och ta upp de små leksaksbilarna.
Sen landar jag i Skottland, trygg och säker.

Och lycklig.
Jag får en överdos av H, prat, lycka, A, vacker stad och att känna det som om jag passar in med dem (samtidigt som det ofta känns som om jag är av en annan ras) och jag njuter av tre underbara dagar.

Nu är jag på väg nedåt igen. Känner mig utanför och långt borta från världen. Som om jag inte hör hemma här, eller någonstans.
Som om jag varken vill eller kan vara social.
Som när jag i går kväll på msn med P bara kände vredesutbrottet ligga på lur och jag vill verkligen bli irationellt arg.
så arg att jag bara kan skrika och gråta och skylla ifrån mig på hela världen.
Sur och besviken i flera veckor och ständigt vilande för att sedan bryta ut igen.
Sen ångerfull och djupt ledsen.
Det värsta är att jag verkligen vill och längtar efter det.
Och tycker att jag har rätt att göra det, och mår "bättre" av att göra det.
Fast jag inte gör det.

Jag antar att det är det jag måste leva med, jämt.
Och lära mig hantera det.

Och inte för att jag är arg på A och H, de är här nu och vi pratar och mår bra ihop, och jag pratar med dem som vanligt.
Jag känner mig bara annorlunda, men det är det jag måste jobba på, att inte tänka på eller känna det jag tänker på och känner.
Och lära mig att se vad som är jag och vad som inte är det.

yey